Den svenska inflationen fortsätter att dundra på uppåt. I december landade den breda KPI-inflationen på 12,3 procent i årstakt. En bit över analytikernas konsensusprognos på 12,0 procent. Förutom en inflationstopp på 13,1 procent i februari 1991 får vi faktiskt backa bandet än till tidigt 1980-tal för att hitta motsvarande inflationsnivåer. En kraftig uppgång av elpriserna med 28,8 procent mellan november och december bidrog till att trycka upp inflationen lite extra i decembermätningen.

Mätt i årstakt är det ändå livsmedelspriserna som, tillsammans med stigande räntekostnader, ger det största bidraget till inflationsuppgången och i december var det 13:e månaden i rad som livsmedelspriserna steg. Livsmedel har en större vikt än el i den varukorg som SCB utgår ifrån i sina inflationsberäkningar.

KPIF, som är Riksbankens inflationsmål och där effekten av räntesatsförändringar räknas av, steg i december till 10,2 procent. Även det en bit över analytikernas prognos på 9,8 procent men än viktigare är att utfallet ligger klart över Riksbankens egen prognos på 9,1 procent.

KPIF exklusive energi, som säger mer om bredden och det underliggande inflationstrycket i svensk ekonomi, steg från 8,0 procent i november till 8,4 procent i december. Så det är en bred prisuppgång vi ser just nu. Det i stort sett enda som fallit i pris under december är drivmedel. Om vi bortser från stökiga energipriser och livsmedelspriser där det finns små tecken på att prisökningstakten avtar så är det kanske mest oroande att priserna på inventarier och hushållsvaror visat tecken på att stiga i större omfattning än tidigare. Det kan betyda att den höga inflationstakten biter sig kvar lite längre eller i alla fall inte dimper ner i den omfattning som de flesta prognosmakare räknar med ska ske under våren.

Annars är förutsättningarna för en något lägre inflation framöver ganska goda. I januari har elpriserna sjunkit tillbaka och eftersom inflationen mäts i årstakt så kommer inflationen även att dämpas av så kallade baseffekter. Framöver kommer prisjämförelserna att göras mot successivt högre prisnivåer. Detta är det stora skälet till att det väntas rejäla inflationsnedgångar när vi kommit en bit in på 2023. Ska vi utgå från Riksbankens senaste prognos ska KPIF-inflationen ligga på lite knappt 2 procent i slutet av året.

Decembermätningen är dock den sista som Riksbanken har till sitt förfogande inför det penningpolitiska beskedet den 9 februari. Vi på Placera gissar att decemberutfallet gjorde riksbanksdirektionen lite extra svettiga inför detta besked. Dessutom Erik Thedéens första vid rodret och vi tror att han vill sätta sin prägel på detta. Det börjar därmed att i allt högre grad luta åt en räntehöjning med 0,50 procentenheter. Vilket skulle ge oss en styrränta på 3,0 procent.

Sedan är vi på Placera mycket tveksamma till om det är rätt medicin att ordinera för redan hårt pressade svenska hushåll och därmed också ekonomin i stort. Redan i utgångsläget pekar de flesta prognosmakare ut Sverige som av de OECD-länder som kommer att drabbas allra hårdast av den ekonomiska svacka som den globala ekonomin är på väg in i. En svacka vars djup ännu är svår att överblicka men där Världsbanken i veckan kom ut med nya varningar för en global recession. Det kanske räcker för att få ner inflationstakten även i Sverige.

Det förtjänar väl också att påminnas lite grann om de famöst missriktade räntehöjningar som Riksbanken genomförde under 2008 när världen redan var inne i en finanskris och som ledde till att Riksbanken tvingades till några panikartade monstersänkningar redan mot slutet av det året. Inte riktigt samma läge den här gången men visst finns det risk för felbedömningar även den här gången.