Det är lätt att tappa det analytiska fotfästet i det extrema nyhetsflödet och de många händelser som påverkat världen de senaste veckorna. Energikrisen – vars varaktighet och intensitet fortfarande är högst oförutsägbar trots fredssamtal – utmanar tillväxten och höjer inflationsrisken.

Världsekonomin är följaktligen i ett annorlunda och mer utmanande läge jämfört med situationen före USA:s och Israels anfall mot Iran. Världen har påverkats negativt men det är fortfarande inte för sent för beslut som dämpar de negativa effekterna.

Detta är förutsättningarna för den vårbudget som finansminister Svantesson lägger på riksdagens bord den 13 april, exakt fem månader före valet i september. Men Svantesson tvingas konstatera att oförutsägbar geopolitik numera är en permanent parameter som påverkar allt och alla, oavsett om vi befinner oss i Sverige eller någon annan plats på jordklotet.

Frågetecken väntas

Två faktorer driver oförutsägbarheten: president Trump och krig. Den tidigare brittiske premiärministern Winston Churchill lär ha sagt att ”i krig kan man bara vara säker på en sak: det oväntade kommer att inträffa”. Ekonomen håller med och konstaterar: krig är aldrig linjära.

Globala stagflationsrisker – och hur den ekonomiska politiken bör navigera oförutsägbarheten – är ett viktigt tema för IMF:s årliga vårmöten som hålls den 13–17 april. När finansministrar och centralbankschefer nu möts i Washington (tillsammans med Svantesson och Thedéen) väntas förvirring och stora frågetecken prägla policysamtalen.

Den finansiella flytvästen

Många länder har i dagsläget – på grund av höga offentliga skulder som väntas fortsätta att stiga i takt med stora investeringsbehov och en snabbt åldrande befolkning – ett mycket begränsat finanspolitiskt manöverutrymme som kan användas vid ”oförutsedda händelser”.

Mot denna bakgrund skärps kraven också på svensk finanspolitik och vårbudgeten.

Det bör understrykas att Sverige har fortsatt starka offentliga finanser. Budgetunderskottet väntas i år uppgå till 2,6% av BNP enligt Konjunkturinstitutet. Det ger en offentlig skuld på knappt 37% av BNP. Budgetunderskottet är ett resultat av både en expansiv finanspolitik med bland annat lånefinansiering av utgifter för försvar och stöd till Ukraina.

Som före detta riksbanksekonom drar jag mig till minnes skuldberäkningarna som gjordes på den svenska centralbanken i början av 1990-talet. Läget var becksvart. Sveriges offentliga skuld var nära 80% av BNP och vår nettoskuld till utlandet låg nära 50% av BNP. I dag har Sverige en nettofordran på omvärlden på nära 130% av BNP – en mycket stark extern position.

Detta fungerar som en ekonomisk och finansiell ”flytväst” på ett stormigt globalt världshav.

Kritik mot regeringen

Under lång tid har svensk finanspolitik kunnat röra sig i ett relativt bekvämt och förutsägbart landskap. Låg statsskuld, stabil tillväxt och fallande räntor har skapat ett reformutrymme som politiken kunnat fördela snarare än ifrågasätta. Den tiden är sannolikt förbi.

Finanspolitiska rådet riktade i februari sin hittills mest allvarliga kritik mot en svensk regerings finanspolitik, och hur det förhåller sig till det finanspolitiska ramverket. Man varnade bland annat för en procyklisk budget som vänder upp och ned på det stabiliseringspolitiska ansvaret.

Kritiken kan uppfattas som väl hård. Faktum kvarstår: svensk ekonomisk politik behöver förhålla sig till det faktum att omvärlden och Sverige nu transformeras både snabbt och kraftfullt. Att i detta läge sitta på händerna vore tämligen oklokt – för att inte säga korkat.

Är en balansgång

Årets vårbudget presenteras alltså i ett läge där oförutsägbarheten är påtaglig. Samtidigt har oppositionen – S + V + MP + C – ett opinionsmässigt övertag med 6–8 procentenheter.

Här uppstår ett tydligt spänningsfält mellan kortsiktig stimulans och långsiktig disciplin. Å ena sidan finns en förståelig politisk vilja att stötta hushåll och företag i ett fortsatt tufft ekonomiskt läge, med tilltagande motvind. Och med risk för valförlust i september finns en politiskt strategisk logik att spendera mer pengar. Å andra sidan är det viktigt att fortsätta värna förtroendet för de offentliga finanserna.

Den balansgången blir allt svårare, inte minst i en värld där statens upplåningskostnader inte längre är nära noll.

Den ekonomisk-politiska verktygslådan är i teorin densamma som alltid, men i praktiken är den i dag mer begränsad. När skulder växer och finansieringskostnader ökar återstår i huvudsak fyra vägar för att hantera situationen: höjda skatter, minskade utgifter, högre inflation (som pressar tillbaka den reala offentliga skulden) eller fortsatt upplåning i hopp att marknaden har tålamod.

Svårigheter framöver

Det är också värt att upprepa vikten av samspelet mellan finanspolitiken och penningpolitiken – trots valår. Ekonomer bör ha viss tolerans för valfläsk under ett valår, inom rimlighetens gränser.

I den situation vi nu befinner oss i behöver dock förslagen vara tillfälliga, skräddarsydda och målorienterade för att inte sätta krokben för Riksbankens försök att dämpa inflationstrycket.

Sverige har länge kunnat undvika verkliga målkonflikter. Finanspolitiken har i praktiken handlat om att ”göra lite av allt”: stärka välfärden, sänka skatter, investera och samtidigt hålla ordning på skulden.

Framöver blir det svårare. Att både öka utgifterna för försvar, infrastruktur och teknik, möta demografiska kostnader och samtidigt undvika skattehöjningar eller ökad skuldsättning är inte längre en självklar ekvation.

Behöver trovärdighet

Den politiska logiken i ett valår är välkänd. Reformlöften, satsningar och skattesänkningar tenderar att dominera. Men 2026 är förutsättningarna annorlunda. Marknaderna är mer känsliga, ränteläget högre och toleransen för ökade budgetunderskott lägre. Det innebär att varje finanspolitiskt besked kommer att granskas – inte bara av väljarna – utan också av investerare.

Vårbudgeten blir en viktig signal om hur regeringen ser på avvägningen mellan stimulans och disciplin, mellan valvinst och inflationsrisker. IMF-mötet ger regering och Riksbank en internationell referensram för delvis samma problematik. Och valrörelsen kommer att avgöra hur långt samtliga riksdagspartier är beredda att tänja på gränserna.

För i en värld präglad av stagflationsrisker gäller andra spelregler. Då räcker det inte med ambitioner. Då krävs prioriteringar. Och framför allt: trovärdighet.

Robert Bergqvist är seniorekonom på SEB

Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstaganden är skribentens.