Dagens svenska inflationssiffra för mars kom säkert som en kalldusch för de fyra i Riksbankens sexmannadirektion som vid veckans penningpolitiska valde att låta räntan ligga still på 0,75 procent.

Den svenska inflationen sjönk i mars till -0,6 procent. Marsinflationen var därmed hela tre tiondelar lägre än den prognos som Riksbanken la fram så sent som på onsdagen.

Det är en anmärkningsvärd skillnad, som dessutom väcker ännu större frågetecken kring trovärdigheten i Riksbankens prognos att inflationen ska nå målet på 2,0 procent så tidigt som i mitten av 2015.

Nu siktar visserligen Riksbanken i större utsträckning på målet att den underliggande inflationen (KPIF), där effekten av räntesatsförändringar räknas av, ska nå 2,0 procent. Enligt bankens prognoser ska den nå dit någon gång under våren 2016. En prognos som, ska tilläggas, i stort sett ingen annan bedömare tror på.

Även för KPIF-måttet är avvikelsen mellan marsutfallet och Riksbankens dagsfärska prognos uppseendeväckande. Den underliggande inflationen för mars landar på 0,0 procent medan Riksbanken hade räknat med inflationstakt på 0,3 procent. Prognosmissen kan vi visserligen leva med men den låga underliggande inflationen är i sig anmärkningsvärd.

Det är blott andra gången sedan 1990 (så långt vi har månadsserier) som KPIF landar på nollstrecket. Förra gången var i december 1998 men den gången spelade dock ett extremt lågt oljepris på runt tio dollar fatet och tobakskattesänkningar inflationen ett spratt. Den här gången handlar det snarare om ett generellt lågt pristryck. För att hitta motsvarande låga underliggande pristryck i svensk ekonomin måste vi gå tillbaka till andra världskriget och åren strax efter detta.

Nu kan man visserligen peka på effekter som att påsken låg tidigare i fjol eller att andra temporära faktorer tillfälligt drivit ner just marspriserna. Men det räcker inte som förklaring till det låga generella inflationstrycket.

Istället bör man söka i faktorer som svag löneutveckling och lågt internationellt pristryck.

De båda direktionsmedlemmarna Martin Flodén och Karolina Ekholm röstade för en räntesänkning vid veckans penningpolitiska möte och efter dagens inflationssiffra räknar vi definitivt med att även Per Jansson anslutit sig till räntesänkarlägret.

Det betyder att röstssiffrorna i direktionen i så fall skulle ligga på 3-3, och att Stefan Ingves, med sin utslagsröst skulle kunna stoppa en räntesänkning på mötet i början av juli.

På Placera bedömer vi dock att sannolikheten för en räntesänkning i juli nu ligger på omkring 90 procent. Det enda som väger mot är om inflationen överraskande skulle ticka upp ordentligt i april och maj eller att konjunkturen överraskar rejält på uppsidan.

Å andra sidan talar den extremlåga inflationen – och svårigheten för Riksbanken att få inflationen att börja närma sig målet – att räntan de facto borde sänkas ner mot nollstrecket.

Dessutom brottas banken med stora trovärdighetsproblem på både prognossidan och med vilken målbild banken arbetar med. Det tycker vi definitivt väger över för att fler i direktionen kommer att rösta för en räntesänkning i juli.

Det borde vara en sänkning med 0,5 procentenheter givet inflationsmålet men vi tror att banken än en gång stannar vid en sänkning på 0,25 procentenheter.

Grafen nedan visar förändringarna i konsumentpriser samt den underliggande förändringen rensat för ränteförändringar (KPIF) sedan 1990.