Visst drogs det säkert en och annan djup suck av lättnad på Brunkebergstorg när SCB publicerade siffrorna över den svenska inflationen i december.

Inflationstakten (KPI) steg från 1,4 procent i november till 1,7 procent i december.

Den underliggande inflationen (KPIF), där effekten av räntesatsförändringar räknas av och som är det viktigaste måttet för Riksbanken, steg i sin tur från 1,6 till 1,9 procent: Den högsta noteringen på 6 år.

KPIF ligger därmed snubblande nära Riksbankens inflationsmål på 2,0 procent.

Dessutom har inflationsförväntningarna, som mäts av TNS Prospera, under senare tid pekat uppåt och ligger, i alla fall på lite längre sikt, även dessa nära inflationsmålet.

Därmed kan man tycka att Riksbanken kan klappa sig på ryggen och så sakteligen börja backa från den extremt lätta penningpolitiken i form av negativ styrränta och stora månatliga obligationsköp.

Och tittar vi på kort sikt finns det knappast någon anledning att vänta sig nya stimulanser.

Svensk ekonomi går urstarkt och det börjar samtidigt ljusna rejält i vår omvärld. Inflationen ligger nära målet och effekten av ytterligare penningpolitisk stimulans är tveksam.

Dessutom reserverade sig tre i den sex man starka riksbanksdirektionen mot de stimulanser som beslutades i december.

Det var Stefan Ingves utslagsröst som fällde avgörande när banken förlängde köpen av statsobligationer med 30 miljarder i månaden fram till mitten av 2017.

Som framgår av torsdagens protokoll från Riksbankens decembermöte ska det dessutom mycket till för att de skeptiska (Skingsley, Ohlson och Flodén) ska byta fot.

Däremot är det lättare att se hur någon av de tre som röstade för stimulanserna börjar tveka.

Det finns dock några faktorer som kommer att komplicera livet för riksbanksdirektionen även under 2017.

Att KPIF stiger mot målet på 2 procent beror i huvudsak på stigande energi (olja) och matpriser. Det är två komponenter som både är volatila och svåra att förutspå.

Räknar vi även av dessa från inflationsmåttet landar den underliggande inflationen istället på 1,3 procent. Egentligen är det här ett mer rättvisande mått på pristrycket i svensk ekonomi.

Under senare tid har vi också fått se en rejäl förstärkning av kronan i takt med att valutahandlarna börjat skriva av nya riksbanksstimulanser och snarare börjat rikta in sig på en första åtstramning.

Handelsvägt ligger kronindex nu kring 113,0 efter att ha kronan stärks kraftigt i samband med att inflationssiffran publicerats.

Så sent som i mitten av november låg indexet runt 117 (ju högre index desto lägre kronkurs) och Riksbankens prognos för februari är att kronindexet ska ligga på 116,0.

Ett av huvudmålen med den expansiva politiken har varit att försvaga krona men dilemmat, som blir allt mer tydligt, är att en kraftig kronförstärkning i princip blir oundviklig den dag som Riksbanken börjar sväva på målet.

Så troligt är att den positiva trenden för kronan fortsätter och gör det allt svåra för Riksbanken att uppnå inflationsmålet på lite längre sikt.

En tredje faktor är den svenska lönebildningen. Löneökningarna under 2017 ser ut att bli betydligt lägre än de Riksbanken räknar med. Det betyder ett fortsatt lågt inhemskt inflationstryck.

Så sammantaget talar mycket för att 2017 blir ännu ett år där Riksbankens missar sitt inflationsmål.

Redan under våren lär inflationen börjar falla tillbaka rejält, om nu inte olje- eller andra externa priser rakar i höjden. Det ligger även i Riksbankens prognoser att inflationen sjunker ner under 1,5 procent i vår.

Kanske kan Riksbanken ta de kommande månadernas andningspaus till att se över inflationsmålet? En klok åtgärd vore att återinföra det intervall för inflationen på 1 - 3 procent som tidigare användes.