Vi på Placera har sedan en tid tillbaka utgått från förutsättningen att riksbanksdirektionens ledamöter egentligen inte vill driva den svenska penningpolitiken i en än mer extrem riktning. Det borde liksom räcka med en minusränta på 0,35 procent och köp av obligationer som innebär att Riksbanken på sikt kommer att äga cirka en tredjedel av alla emitterade svenska statspapper.

Den senaste tidens svenska skörd av makrosiffror har också i huvudsak gått i en riktning som talat för att Riksbanken skulle komma att vila på hanen på sitt penningpolitiska möte den 14 december, med sedvanligt räntebesked till oss vanliga dödliga dagen efter.

Den svenska tillväxten landade för tredje kvartalet på mycket höga 3,9 procent och borde, vid ett mer normalt läge, vara fullt tillräckligt för att konstatera att Sveriges ekonomi knappast behöver ytterligare stimulans.

Dessutom har trenden för inflationen tidigare varit på uppåtgående samtidigt som inflationsförväntningarna också tickat uppåt.

I Prosperas mätning av inflationsförväntningarna, som publicerades under onsdagen, steg inflationsförväntningarna på ett års sikt från 0,7 till 0,9 procent och på två års sikt från 1,1 till 1,3 procent.

Visserligen är det långt under Riksbankens inflationsmål på 2 procent men banken skulle ändå kunna peka på att trenden var uppåtriktad och ta det som en indikation på att det rörde sig åt rätt håll.

Svenska bopriser och hushållsskulder är visserligen problem som Riksbanken gärna återkommer till i sin kommunikation men banken tycks i allt väsentligt ha accepterat att hanteringen av detta ligger hos politikerna och Finansinspektionen.

Det betyder att det varit fullt fokus på inflationsmålet och det har, tillsammans med en ganska oerfaren direktion i stort, drivit den svenska penningpolitiken i en riktning som egentligen saknar motstycke.

Tidigare under hösten har också den svenska inflationen börjat pekat uppåt (se diagram) och riksbanksdirektionen har tagit det som intäkt för att åtgärderna fungerat. Dessutom har Riksbankens kortsiktiga prognoser för inflationen för första gången på länge visat sig vara korrekta.

Det här bidrar sammantaget till att många utomstående bedömare lagt sina förutsägelser om ytterligare penningpolitisk stimulans på hyllan.

Men på torsdagen publicerades färska inflationssiffror för november och spelplanen för Riksbanken ändrades på ett dramatiskt sätt.

Inflationstakten (KPI) för november landade på 0,1 procent och hamnade därmed en bit under Riksbankens prognos på 0,3 procent.

Inflationstakten rensat för räntesatsförändringar (KPIF), ett mått som Riksbanken i högre grad fokuserat på, blev 1,0 procent i november. Även det är en bit under Riksbankens prognos på 1,2 procent.

Och slutligen landade KPIF rensat för volatila energipriser på 1,4 procent, att jämfört med Riksbankens prognos på 1,7 procent.

Det är avvikelser från prognos som Riksbanken i ett mer normalt läge säkert hade kunna leva med, men nu är läget långt ifrån normalt. Det som bör störa Riksbanken allra mest är att den uppåtgående trenden för inflationen nu tycks vara bruten.

Till problembilden hör dessutom att olje- och energipriser sjunkit, vilket framöver kommer att sätta ytterligare nedåtpress på inflationen. Samtidigt är kronan, trots dagens fall, något starkare än i Riksbankens prognoser.

Banken kommer därmed att bli nödd och tvungen att justera ner sina inflationsprognoser vid decembermötet.

Inför penningpolitiska mötet i nästa vecka står riksbanksdirektionen inför en inflationstakt som på nytt ser ut att tappa fart samtidigt som ytterligare nedåttryck på priserna uppstått. Faktum är att även om inflationen väntas ticka uppåt de närmaste månaderna så har det blivit ännu svårare för Riksbanken att med någon sorts trovärdighet hävda att inflationsmålet kan uppfyllas inom rimlig tid.

Ska direktionen följa det reaktionsmönster som etablerats under det här året borde det vara givet med en ny räntesänkning med minst 0,10 procentenheter, och kanske även att utvidga köpen av obligationer, vid decembermötet.

Ett betydligt mer rimligt alternativ vore att kasta in handduken och konstatera att det, givet förutsättningarna, blir mycket svårt att nå inflationsmålet på kort sikt.  Det skulle visserligen innebära en prestigeförlust för direktionen men ur alla andra apsekter vore det sunt.