Den europeiska centralbanken ECB har ofta – inte utan rätta – anklagats för att vara senfärdig med sina penningpolitiska stimulanser. Det har i många gånger känts som att det snarare varit marknadskrafterna som tvingat banken att agera än att de själva skulle ha upptäckt farorna i tid.

Ett av skälen till detta torde vara att den viktigaste rösten inom EMU-samarbetet, Tyskland, varit motståndare till mer okonventionella åtgärder av delvis historiska skäl men säkerligen också på grund av att det är landet som drabbats allra minst av den finansiella krisen i EMU-området.

Att ECB varit senfärdiga i sin hantering av krisförloppet har med största sannolikhet bidragit till att effekten av drastiska penningpolitiska åtgärder faktiskt blivit mindre än väntat. I alla fall om man ser till realekonomin. Man kan jämföra med USA och Storbritannien, som var betydligt snabbare på den penningpolitiska pucken och kommit betydligt längre såväl återhämtningsmässigt som i saneringen av de totala skuldbergen.

Därmed inte sagt att det är ECB som är skyldig till det långvariga krisförloppet i EMU-området. Här får vi snarast söka bovarna bland de politiker som helt misslyckats med att hålla i slantarna och genomföra strukturreformer under de ”goda” åren.

Följden har ändå blivit att ECB inte lyckats få till en vändning av ekonomin och att vi nu ser hotet om både förnyad recession och deflation torna upp sig i EMU-området.

Det viktiga tyska IFO-indexet, som mäter humöret i tyskt näringsliv, har backat fem månader i rad och inköpschefsindex för EMU-området som helhet backade till 50,3 i september. Det är den lägsta nivån på 14 månader och bara med knapp marginal över det 50-streck som markerar gränsen mellan tillväxt och nedgång.

Arbetslösheten bet sig fast vid 11,5 procent i augusti och inflationen sjönk till 0,3 procent i september. En liten ljuspunkt har varit att hushållen har börjat öka sin konsumtion men nu viker även förtrondeindikatorerna hos dessa.

Vid sitt förra penningpolitiska möte lyckades ECB överraska genom att lansera en rad drastiska åtgärder. Bland annat sänktes räntan till 0,05 procent och ett program för köp av bostads- och säkerställda obligationer lanserades. Och vid mötet innan dess presenterades en ny omgång med generösa lån till europeiska banker (TLTRO), men med förbehållet att dessa i sin tur på sikt skulle lånas ut till företag och hushåll.

Åtgärderna har haft effekt så till vida att euron försvagats kraftigt. I början av juli låg euro/dollar-kursen på 1,37 men den ligger i dagsläget på 1,26.

En hel del av euroförsvagningen förklaras dock också av att amerikansk ekonomi presterar betydligt bättre än den europeiska. Euroförsvagningen innebär ändå en betydlig lättnad för ECB eftersom den på sikt både kan bidra till såväl högre tillväxt som till stigande inflation.

Men när ECB-chefen Mario Draghi (numera kallad eurons räddare) sätter sig för att leda dagens penningpolitiska möte så är det trots allt under fortsatt krisstämpel.

Ett besked som väntas komma är en indikation på hur stor omfattning de planerade obligationsköpen väntas få. Dessutom vill vi höra ECB:s bedömning av hur stora TLTRO-lånen kan tänkas bli övre tid eftersom efterfrågan på den första omgången lån var betydligt mindre än ECB hade hoppats på. I övrigt kan vi vänta oss mjuka besked kring den framtida penningpolitiken, inte minst för att försöka undvika att euron åter börjar stärkas mot dollarn.

Men frågan är ändå om inte huvuddelen av marknadsaktörerna redan börjat skjuta in sig på frågan om när ECB ska lansera ett program för omfattande köp av statsobligationer – en mer renodlad form av kvantitativa lättnader.

Hur Mario Draghi kommer att hantera och kommentera den oundvikliga frågan kan bli avgörande för hur börs-, ränte- och valutamarknad reagerar efter dagens penningpolitiska besked.

Klockan 13.45 lämnar ECB sitt räntebesked och klockan 14.30 håller ECB-chefen sin sedvanliga presskonferens.