Dagens skörd av makrosiffror för EMU-området lyckades överträffa förväntningarna. Antalet arbetslösa i den tyska ekonomin sjönk överraskande med 22 000 personer i september och arbetslöshetsnivån ligger därmed kvar på 6,7 procent. Förväntningarna låg annars på att antalet arbetslösa skulle fortsätta att stiga, om än i långsamt takt.

Under torsdagen presenterade dessutom EU-kommissionen sin senaste rapport baserad på enkätundersökningar av humöret i näringsliv och bland hushåll. Metoden är samma som i Konjunkturinstitutets konjunkturbarometrar för Sverige.

Barometerindikatorn (ESI) för EMU-området steg med 0,8 enheter i oktober till 100,7. Även om uppgången var måttlig så var det en välkommen stabilisering eftersom indikatorn hade backat fyra månader i rad och risken för recession annars var överhängande.

Det var dessutom en bred branschuppgång med hygglig tillväxt i detaljhandel, byggsektor och i tjänstesektorn, medan uppgången i industrin var av en mer marginell karaktär. Dessutom stoppades det tidigare branta fallet i hushållsförtroendet.

Det är väl ingen vild gissning att lite bättre humör i EMU-området till en del kan spåras till att Ukraina-krisen lugnat sig under senare tid och att de ekonomiska effekterna börjar bli mer överskådliga.

Däremot ska man kanske inte förvånas över att lite bättre makrostatistik för EMU-området inte ger några positiva utslag på börser i Europa. Tvärtom har exempelvis den tyska DAX-börsen sjunkit med närmare cirka 1,5 procent hittills idag. En nedgång som accelererade efter att makrosiffrorna publicerats.

Att EMU-området fortfarande kan sägas stå på randen till en ny recession är givetvis ett skäl att undvika glädjeskutt men det finns även andra faktorer som kan göra investerare lite nervösa.

En sådan faktor är att även en mindre stabilisering av konjunkturen i EMU-området kan innebära att ECB dröjer med ett beslut kring omfattande köp av bland annat statsobligationer. En del av den senaste tidens börsuppgång kan förklaras av att förväntningarna på ECB ska agera med ytterligare penningpolitisk stimulans ökat i takt med att konjunktursignalerna blivit sämre.

Historien har dessutom lärt oss att ECB har en tydlig tendens att vara senfärdiga med sina stimulansbeslut. I de flesta fall har det varit först när man haft kniven mot strupen som man agerat med kraftfulla stimulansåtgärder och nu uppstår en rädsla hos placerare att den här stabiliseringen räcker för att fördröja eventuella insatser.

En annan faktor som kan spela en viss roll för ett negativt sentiment är att det funnits förhoppningar om att tyska politiker så sakteligen skulle börja vika från sitt motstånd att stimulera tysk ekonom med finanspolitiska insatser.

Det har länge varit ett önskemål från bland annat IMF och en del EMU-länder att Tyskland borde stimulera sin ekonomi för att därigenom lyfta tillväxten i hela EMU-området. När även tysk ekonomi börjat vackla har argumentet för finanspolitisk stimulans fått ökad kraft eftersom det dessutom skulle krävas för att lyfta den inhemska ekonomin.

Men med en fortsatt hyggligt stark arbetsmarknad minskar chanserna för framtida tyska stimulanser. Inte minst för att det är politiskt känsligt hos den tyska befolkningen. Det bidrar i sin tur till lite minskad riskvilja hos placerare.

Finansmarknaderna fortsätter av allt att döma vara känslig för signaler kring olika typer av stimulansåtgärder. Därför får vi också fortsättningsvis vänja oss vid att det som i förstone ser positivt ut från en renodlad makrohorisont inte självklart är positivt för börsen.