Världens ledande demokrati, USA, störtade oss ner i en allvarlig recession 2008. Världens största diktatur, Kina, tog sig igenom kisen med mindre skador än industriländerna och detta land håller nu på att dra oss ur konjunktursvackan.

Uppenbart utövar den kinesiska modellen med politisk diktatur och allt mer av marknadsekonomi, en stor dragningskraft på många utvecklingsländer. Tidskriften Economist skrev i ett av januarinumren att friheten i världen sedan flera år är på tillbakagång i 40 utvecklingsländer och på frammarsch bara i 16.

På länder som Ryssland, Vietnam, Syrien, Iran och Kuba utövar den "östasiatiska modellen" en lockelse. Västdemokratiernas uttalade syfte att sprida demokrati till Irak, Afghanistan och Palestina imponera inte på dessa utvecklingsländer. Vad blev det av de höga demokratiska principerna när Hamas vann valet i Palestina? frågas det.

Demokratiskeptikerna har flera argument. Kina växer redan med över 10 procent per år medan industriländerna hankar sig fram och kommer att göra så i kanske mer än ett halvt decennium. Skuldbördan, både den offentliga och den privata, i ledande länder som Storbritannien, USA och Spanien kommer att tvinga fram sanering och broms på efterfrågetillväxten.

Stämningsläget är helt annorlunda nu än när Sovjetunionen föll 1989. Då var optimismen stor om demokratiernas spridning i världen. Kina hade redan då ekonomiska framgångar och den allmänna förställningen var att ekonomisk tillväxt skulle komma att föda en medelklass, som skulle komma att kräva liberaliseringar och öppenhet och snart fullständig demokrati. Hypotesen finns där fortfarande och skall ännu inte förkastas.

Men det gick en serie om Ryssand på TV-kanalen Axcess i våras. En engelsk journalist, Jonathan Dimbleby från BBC, intervjuade några framgångsrika ungdomar i S:t Petersburg och en ung kvinna som hade bott flera år i Tyskland menade att friheten i Ryssland var mycket större än i Tyskland, ty i Ryssland behövde men inte följa lagarna!

Faktum är att denne journalist, som färdades från Murmansk till Vladivostok, knappast träffade någon sann demokrat på hela den långa resan. Alla villa ha en auktoritär ledare. Många försvarade Stalin och påstod att offren för hans politik var starkt överdrivna.

Demokratiernas försvarare kan peka på det faktum att det visserligen finns korruption i demokratier men att detta avslöjas förr eller senare av en fri press och fri debatt. Amartya Sen, den indiske ekonomen och filosofen, har ofta framhållit att det aldrig uppstått hungersnöd i länder med fri press och fria och rättvisa val.

Demokratierna har haft svaghetsperioder förr, som på 1930-talet, men i det långa loppet visat styrka och förmåga till överlevnad.

Låt mig sluta med ett citat av Jerzy Einhorn, medicinprofessorn och riksdagsledamoten, som hade grundliga erfarenheter av Polens öde under tysk ockupation på 1930-talet, men också av folkhemmet här: "Demokratin har många brister, men alternativen är djupt skrämmande. Demokratin har mekanismer för självläkning, det har inte totalitära statsskick."

Diktaturernas ekonomiska framgångar är tillfälliga. De kommer att stöta på problem, som inte självläker.

Villy Bergström är socialdemokrat och har tidigare varit vice riksbankschef.