Anhängarna till detta egendomliga system kräver nu mycket riktigt att EU skall utrustas med en övergripande finanspolitik, lika logiskt som det är märkligt att krisen föranleder folkpartiet att resa krav på svenskt inträde i valutaunionen.

Det är omöjligt att förutse vilka konsekvenserna blir av det grekiska dramat. Kommer investerarna på finansmarknaden att tappa förtroendet även för andra länder med usla statsfinanser - Spanien, Irland, Italien och Portugal? Om det blir följden är Europa dåligt rustat att ta sig ur den nuvarande lågkonjunkturen.

Krisländerna kan dra med sig andra Euroländer om de tvingas till räddningsinsatser i en omfattande kris. Lägg därtill att Storbritannien och USA, utanför EMU, dras med gigantiska budgetunderskott, som begränsar även dessa länders handlingsutrymme.

Vilka är då de drivkrafter för efterfrågan som vi kan hoppas på? Kina har utrymmet att expandera den inhemska konsumtionen och omorientera ekonomin från att vara exportledd till konsumtionsledd. Omstruktureringen av Kinas ekonomi skall då kompensera för omstruktureringen "åt det andra hållet" i USA:s ekonomi, nämligen från konsumtionsledd tillväxt till sparande och exportledd utveckling. Kan Kina dra världsekonomin ur lågkonjunkturen och ersätta USA:s konsumenter som motorn i världsekonomin?

En titt på storleksordningarna av den omläggning som förväntas är inte uppmuntrande. Visserligen finns det en miljard fler kineser än de 300 miljonerna amerikaner, men USA:s ekonomi är ungefär fyra gånger så stor som Kinas och inkomsten per capita är 20 gånger så stor. Därtill kommer att USA konsumerade över 70 procent av sin BNP medan de sparsamma kineserna nöjde sig med drygt 35 procent.

Kina konsumerar alltså en mindre andel ur en mycket mindre BNP än USA. Visserligen är det ökningen på marginalen som är viktig för tillväxten men Kina som drivkraft i världsekonomin förslår inte långt. De amerikanska och europeiska konsumenterna måste bidra till efterfrågan, även om konsumtionskvoten i USA på lång sikt kommer att dras ner mot mer normala andelar. Storsparare måste lägga om politiken, i första hand Japan och Tyskland.

Hur åstadkoms detta utan en världsregering? G20 kan hjälpa till med rekommendationer men kan aldrig fatta för länderna bindande beslut. I realiteten är överskottsländerna, Kina, Japan och Tyskland rädda om de betryggande bytesbalansöverskott som deras starka exportsektorer ger. Deras roll som kapitalexportörer ger dem en stark politisk ställning. Inte minst Kina vårdar detta.

Det har flera gånger föreslagits sanktioner mot överskottsländerna, en slags omvänd IMF-kur, som skulle tvinga överskottsländerna till en mer balanserad utveckling. Det föreslogs redan av Keynes under Bretton Woods-förhandlingarna omedelbart efter andra världskriget, då USA var den stora kapitalexportören och många av Europas länder plågades av stora underskott i handeln. Men förslaget dödades då av USA.

Det mest fruktade scenariot är en förnyad försvagning av efterfrågan i världen, en s.k. double dip. Då kommer vi att sitta mycket illa till.

Det finns inte mycket manöverutrymme kvar i någon av de stora ekonomierna. Även utan detta värsta scenario med en ny nedgång ser det dystert ut på grund av det saneringsbehov som föreligger i de stora ländernas satsfinanser.

Den bankkris som inleddes hösten 2008 har i år ersatts av en "suveränitetskris", nämligen att flera länder kan riskera att hamna i ett läge nära statsbankrutt, så att de inte kan finansiera sin budgetunderkott på öppna marknader.

----

Villy Bergström är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.