Den ekonomiska krisens orsaker kan sökas på olika plan. Ytligt sett härrör den från spekulativa köp på den amerikanska och brittiska bostadsmarknaden, sammanhängande med en lång period av alltför låga räntor. Problemen är dock större än så.

Det ligger globala strukturproblem bakom krisen, problem som inte kan lösas av ett eller några få länder. Hela världsekonomin behöver struktureras om i samverkan länderna emellan. Men för det saknas instrumenten.

Strukturproblemen har sitt ursprung i de finansiella kriser som svepte fram över länder i Asien och Ryssland under andra hälften av 1990-talet. Dessa utvecklingsländer hade dragit på sig stora bytesbalansunderskott. De tog upp kortsiktiga billiga lån i utländsk valuta och investerade i långsiktiga projekt i hemländerna. När förtroendet för deras utveckling sviktade sades de korta lånen upp och valutautflödet startade som slutade i en rad valutakriser i länder som Sydkorea och Indonesien.

Valutakriserna i Asien under 1990-talet blev en läxa. Många länder lade om sin politik, blev fast beslutna att hålla ordning på bytesbalansen, att hålla uppe det interna sparandet och vårda statsfinanserna. Man ville säkra sig mot nya valutakriser.

Nu har vi hamnat i den absurda värld, där relativt fattiga länder som Kina, Sydkorea och länder i Mellanöstern sparar och exporterar kapital. Det väldiga Kina har ett bytesbalansöverskott på över 9 procent av landets BNP, Saudiarabiens överskott närmar sig 30 procent av BNP, beroende på den väldiga oljeexporten.  Singapore har ett nästan lika stort överskott, men det är ju ett rikt land.

Vart tar pengarna vägen? Det är lätt att se att de absorberas av rika industriländer som USA, Storbritannien med flera västeuropeiska länder som Irland och Spanien. USA:s budget budgetunderskott är ju 13 procent av landets BNP, Storbritanniens ungefär lika stort. Bytesbalansunderskottet är drygt 6 procent av BNP i USA, 3 procent i Storbritannien, 9 procent i Spanien och 4 procent i Irland. USA:s enorma upplåning underlättas av att landet kan låna internationellt i den egna valutan.

Vilken världsordning! Fattiga länder lånar ut pengar till rika länders konsumtion, en snedvridning som inte tycks korrigeras av prismekanismen, eftersom dollarn, pundet och euron håller ställningen som starka valutor.

Det görs dock försök att använda prismekanismen. USA pressar Kina att låta valutan, yuan, apprecieras (förstärkas) för att motverka Kinas handelsöverskott genom att stimulera dess import. Men yuanen är styrd av Kina och Kina tillåter endast en försiktig värdestegring.

I stället utmanar Kina dollarns ställning som reservvaluta bland sina grannländer i Sydostasien och med stöd av Ryssland. IMF:s så kallade dragningsrätter lanseras som ett alternativ till dollar men även yuanen och euron framhålls som alternativ. Kina handlar med utlandet i växande grad i yuan i stället för dollar. (Hittills är det dock bara Nordkorea som högtidligt proklamerat att landet övergett dollarn för euron! )

Allt detta är fingervisningar om en framtida långsiktigt försvagad ställning för dollarn som en följd av USA:s svaga statsfinanser och utrikeshandel.

Men dollarn skyddas av att de väldiga dollarreserverna i Kina, Sydkorea och Japan. En försvagad dollar skulle dra med sig förluster i dessa länders valutareserver. Anpassningen blir därför gradvis och försiktig samtidigt som de länder som har väldiga dollarreserver gradvis diversifierar sina valutreseverna bort från dollarn. En process som måste ha sin motsvarighet i en omstrukturering i USA till förmån för export och bort från konsumtion.

Vi ser nu resultatet av en långt gående globalisering med strukturproblem i världsekonomin utan övergripande maktcentra som kan länka in världsekonomin mot bättre balans i den ekonomiska strukturen. Lägg därtill klimatproblemen.

Processen mot en bättre ordning fordrar samordning mellan USA, Europa, Indien och Kina. Världen saknar de nödvändiga styrmedlen och maktcentra som skulle kunna genomföra omläggningarna.

----

Villy Bergström är fristående krönikör på placera.nu. Han har tidigare varit vice riksbankschef.