Hushållen har de senaste åren fått känna av en ovanligt svår, lång och djup lågkonjunktur som träffat rakt i plånboken.

Tittar vi på de flesta nationella siffror som tillväxt, löner eller arbetslöshet ser krisen inte särskilt djup eller lång ut. Landets ekonomi växer. Arbetslösheten är stabil. Samtidigt har det hänt något ovanligt och obehagligt i de flesta människors plånböcker.

Största tappet i plånboken

En läsare har frågat om dagens lågkonjunktur är historisk. Det beror på vad vi mäter. Om vi kikar i plånboken hos hushållen är de senaste åren definitivt oerhört tuffa, dyra och segdragna. Svenskarna har genomlevt det största reallönetappet i modern tid, och vi får sannolikt gå tillbaka till 1940-talets krisår för att hitta en jämförbar försämring av köpkraften.

Inbromsningen som vi upplevt de senaste fyra åren i landets ekonomi är däremot inte ovanligt lång eller djup. Vi har ingen ny bred arbetslöshet. Tillväxten finns där. Företag börsnoteras.

Men de höga priserna har urholkat lönerna, vilket bromsar konsumtion och konjunktur. Och lösningen kan bli försenad ytterligare.

70-talskrisen var svår

En lågkonjunktur som ofta nämns är den i slutet av 70-talet. Det var den första stora smällen efter Sveriges så kallade rekordår. Oljekrisen var bara en förlösande krydda i sammanhanget.

Det var efter oljekrisen 1974 som västvärldens ekonomier gick i stå. Samtidigt pågick en omvandling av gamla industrier. Textil, varv, gruvor och stål förändrades i grunden. Produktion flyttade utomlands. Men vi lyckades ersätta förlorade jobb med nya. Det var ett förändringens tidevarv.

Åren 1976–1983 var ändå särskilt problematiska. Priserna steg snabbt. Lönerna följde efter. Det slutade med en kris när vi fick överge kronans fasta växelkurs. Devalveringen gynnade exporten, men stärkte inte hushållens självförtroende. Det var en tid med strejker och oreda i ekonomin. 1980 satte Sverige rekord i arbetsmarknadskonflikter. Ett 50-tal strejker och lockouter berörde omkring 700 000 personer.

Det var också här som Sverige började sälja ut en rad statliga bolag. Allt för att stärka landets finanser, men också för att låta bolagen växa i mer moderna händer.

Skillnaden mot den nuvarande krisen syns i reallönerna. De stod i stort sett stilla under 70-talskrisen. Den sammanlagda förlusten under de långa åren brukar uppskattas till ungefär 8%. Den var så långsam att den inte fick så mycket uppmärksamhet. Smärtan låg i stället i den stora omvandlingen av industrin. En stor del av arbetskraften flyttades över till offentlig verksamhet, vilket delvis betalades med en växande statsskuld.

Fler kriser följde

Ekot från 70-talskrisen nya och växande skulder lät inte vänta på sig. Fastighetskrisen i början av 90-talet var besvärlig för staten, fastighetsägare och banker. Då gick många företag i konkurs, arbetslösheten steg kraftigt, den rörliga boräntan låg flera år kring 13 % och bostadspriserna kraschade. Den stora förändringen här var den höga arbetslösheten. Krisen varade i intensiva 3–4 år och reallönerna föll 5%.

Under bankkrisen 2008 blev det återigen tvärstopp i ekonomin. Nu gick lågkonjunkturen fortare ned och upp. Vi fick inte märkbart högre arbetslöshet. Och reallönerna tappade bara 3%.

Pandemin 2020 var mer drastisk, men också oerhört kort. Det blev ett hack i ekonomiska termer. Värre var efterslängen.

Svenskarna blev fattiga

Inflationskrisen 2022 ändrade ett fundament. Vi behöll jobb, vi behöll löner, men värdet av pengarna raserades. Priserna steg kraftigt. På bara två år tappade reallönerna 10–12%.

Två priser föll trots allt: fastighetspriser och bilpriser. Folk hade helt enkelt inte råd att köpa mycket annat än mat och kläder.

Detta har aldrig tidigare hänt i modern tid. På det sättet är den nuvarande krisen historisk. Den har varat i fyra år och rycker än i dag undan mattan på folks vardag. Vi upplever en ny slags fattigdom. Även om vi inte svälter är det många som är bakbundna. Alla utom den rikaste tiondelen har tappat köpkraft de senaste åren. Inte konstigt att vändningen är trög och seg.

Till detta fick vi nu, precis inför den planerade vändningen, galopperande el- och bensinpriser.

Sedan 2023 har lönerna visserligen börjat stiga igen. Men hacket är så djupt att kraften i plånboken dröjer. Det är genom lite högre lön varje år som vi kan jobba i kapp. Kanske är vi tillbaka på 2021 års nivå först år 2028. Men just nu har vi en ny oljekris att reda ut. Den kan försena återkomsten med både ett och två år.

Enkelt uttryckt: 70-talskrisen tog av vår industri. Fastighetskrisen tog våra jobb och inflationskrisen tog våra pengar.

Mer inflation att vänta

Dessvärre är detta sannolikt inte den sista inflationskrisen. I takt med att den nuvarande oljekrisen sprider sig kan vi få se en ny, om än mindre, våg av stigande priser. Matpriserna lär stiga. Elpriserna likaså. Totalt kan inflationen nå 3–4% redan i höst, menar flera analytiker. Då försenas i värsta fall svenskarnas återhämtning ytterligare två år. Inflationskrisen kan utan omsvep pågå i sex år.

Dessutom finns en djupare inflationsoro runt hörnet. De höga statsskulderna som västvärlden byggt upp de senaste åren behöver länderna reda ut. Gula västar och bensinburna bilister lär sätta sig på tvären.

I stället kan länder låta inflationen rulla på i högre tempo. Säg 3–4% inflation. För att låta medborgarna tugga i sig skulderna år för år.

Det är ingen vacker syn, men mycket sannolik. De största förlorarna blir återigen de många med lägst inkomst.