Liberaler och Moderater vill höja fribeloppet i ISK till 500 000 kronor. Vänsterpartiet vill sänka det till 50 000 kronor och dessutom ändra så att belopp över 2 miljoner kronor beskattas enligt vanliga kapitalbeskattningsregler. Socialdemokraterna vill behålla dagens fribelopp, men införa en tredje gräns där belopp över 3 miljoner kronor får en lite högre skattesats. ISK-skatten har blivit ett favoritområde för kreativa partistrateger.

ISK infördes 2012 och är på många sätt en succé. Den stora vinsten är att det har blivit enklare att spara i aktier och fonder. Istället för att betala skatt på vinsten vid en försäljning betalar man en skatt på hela kapitalet. Det gör det enklare att deklarera och den som vill sälja eller byta fonder slipper räkna på skatteeffekterna.

När ISK-skatten kom var den enkel, begriplig och uträknad för att vara rimligt stor jämfört med traditionell kapitalbeskattning. Jämför man ett enskilt år med en normal aktieavkastning beskattas pengar på ISK lägre än med traditionell kapitalbeskattning, men som nationalekonomen Jacob Lundberg har visat var ISK från början inte nödvändigtvis skattegynnat. Det här verkar till exempel Vänsterpartiet inte ha förstått då de beskriver sitt förslag som en skattehöjning, när det snarare bara gör systemet krångligare.

Ur spararens perspektiv är fördelen med ISK lägre skatt när det går bra på kort sikt, men om man tar höjd för den riskjusterade avkastningen och sitter riktigt länge med sina innehav försvinner fördelarna. Säljer man med förlust kan man göra förlustavdrag med traditionell kapitalbeskattning, medan man med ISK betalar skatt ändå. Ur statens synvinkel blir skatteintäkterna mer förutsägbara och som helhet inte nödvändigtvis sämre för statsfinanserna.

Efter ett par år började dock politikerna pilla. Först höjde man skatten i två omgångar genom att ändra hur den beräknades när nollräntorna gjorde den provocerande låg. Sedan kom Liberalerna med förslaget om att göra de första 300 000 kronorna skattefria. Småspararguiden och Skattebetalarnas förening försökte varna för att förslaget öppnade både för en tävling i politiskt klåfingreri och för konstig skatteplanering. Till exempel att skriva över pengar på sina barn och hoppas att barnet är moget att hantera dem på 18-årsdagen.

Med Liberalernas nya förslag kan en förälder nämligen undvika 140 000 kronor i skatt genom att låta sitt nyfödda barn förvalta en halv miljon kronor som bulvan i 18 år. Problemet är bara att barnet då efter avkastning förväntas ha fritt förfogande över 1,3 miljoner kronor som föräldern inte kan kräva att få tillbaka. Den här typen av öppningar för skatteplanering gör det inte lättare att vara konsument.

Det märkliga är att de myndigheter som borde ha anledning att åtminstone fundera över vad reformen gör med konsumentskydd, begriplighet och marknadens funktionssätt, inte hade något att säga.

Varken Konsumentverket eller Finansinspektionen ska förstås bestämma hur hög ISK-skatten ska vara. Men båda har konsumentskydds- och marknadsuppdrag som gör konsekvenserna av ett allt mer komplicerat sparsystem relevanta.

“Konsumentverket har inga synpunkter”, svarade generaldirektören redan dagen efter remissen mottagits.

Det finns inga offentliga handlingar som beskriver om myndigheten över huvud taget har analyserat förslaget mot sitt myndighetsuppdrag.

Finansinspektionens svar kom tre månader senare:

“Finansinspektionen har, utifrån de utgångspunkter som myndigheten har att beakta, inga synpunkter på de remitterade förslagen”.

När jag ber om att ta del av analysen tar det stopp. Myndigheten anser att det utgör arbetsmaterial och är inte allmän handling.

Några som däremot hejade på var finansbranschen. Bland annat var Nordnet och dess dåvarande sparekonom Frida Bratt starka pådrivare för förslaget. När nu skattepillandet eskalerar har entusiasmen falnat. Frida Bratt, som nu är frilansjournalist, vill ha förutsägbarhet. “Inte ha massa olika nivåer av skattefrihet, utan håll det enkelt”, säger hon. Nordnet är också plötsligt oroliga för politikernas klåfingrighet. 

Resultatet av olika brytpunkter och ständigt ändrade förutsättningar är att den som vill optimera sitt sparande måste hålla sig uppdaterad, spekulera i vem som vinner nästa val, överväga märkliga familjeupplägg och lägga tid på sådant som ISK en gång skapades för att spararen skulle slippa tänka på.

Så vad borde politikerna göra? Gå tillbaka till hur det fungerade från början. Och skriv sedan in i grundlagen att varje framtida ändring av ISK kräver två riksdagsbeslut med val emellan.

Helst borde vi hinna byta regent också. För säkerhets skull.