Gustav Cassel var en framstående ekonom på 1920-talet. Han uppträdde närmast profetiskt när han, hemkommen från sina många resor i stora världen, iförd mantlad slängkappa, mästrade svenska politiker. Hans bok "I förnuftets tjänst" beskrev hur han uppfostrade arbetarrörelsen med buskapet att varje regering som tillåter budgetunderskott befinner sig på ett sluttande plan.

Yngre ekonomer, som Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin, frågade sig vad kravet på budgetbalans betydde. Myrdals slutsats var att kravet på budgetbalans måste gälla omvårdnaden av statsskulden. Det gällde att hålla statsskulden konstant över konjunkturcykeln. Det skulle vara ok att underbalansera budgeten i lågkonjunktur genom att överbalansera i högkonjunktur och därigenom utjämna konjunktursvängningarna. Statsskulden skulle då inte stiga.

Detta var den svenska keynesianismen, lanserad i en bilaga till 1932 års statsverksproposition, skriven av Myrdal men genomförd av finansminister Ernst Wigforss. Principen gällde till helt nyligen, efter att den ekonomiska vetenskapen efter långa strider, sanktionerat den aktiva stabiliseringspolitiken.

Men regeringen Reinfeldt/Borg har återgått till 1920-talets filosofi. När nu konjunkturerna ser ut att vika, drar regeringen tillbaka planerade skattesänkningar på över 15 miljarder, nämligen det femte jobbskatteavdraget, den höjda brytpunkten för statlig skatt och sänkt skatt för pensionärerna.

Dessa skattesänkningar hade tidigare lanserats som ett led, dels i strukturpolitiken, dels också som ett led i konjunkturstabiliseringen. Skattesänkningarna skulle ju höja de disponibla inkomsterna i konsumentledet och stimulera efterfrågan vid försvagad efterfrågan.

Regeringen säger nu att den tar ansvar, genom att ställa in skattesänkningarna. Överskottet i statsbudgeten kan därigenom behållas. "Det allt överordnade är ordning och reda i statsfinanserna och att ha säkerhetsmarginaler i svensk ekonomi", sa Anders Borg på presskonferensen den 16 augusti. Tydligare kan det inte sägas. Argumentationen är Gustav Cassels. Det överordnade målet är balans i statsbudgeten, inte sysselsättningen och tillväxten.

Sverige har Europas lägsta statsskuld, c:a 30 procent av BNP och en statsbudget med överskott i ett normalt konjunkturläge. Vårt land, det enda land som tryggt skulle kunna föra en aktiv stabiliseringspolitik, återfaller i 20-talsargumentation. 

Politiken stärker opinionen för regeringen. Som alltid i orostider slår väljarna vakt om det man har och argumentationen låter betryggande. Regeringen Reinfeldt plågas av tidigare borgerliga regeringars misslyckanden med budgetbalansen. Sveriges budgetunderskott nådde tidvis hiskeliga 12 procent av BNP och statsskulden uppgick till 80 procent av BNP, delvis på grund av minskande BNP. Det tog många år att arbeta bort dessa obalanser och nu skall stora underskott till varje pris undvikas.

Frågan är vad som händer om arbetslösheten ökar dramatiskt. Då kommer den politiken, som har som huvudmål att hålla balans i statsbudgeten, att ifrågasättas.

Och att växla ett bortfall av exportvolymer mot inhemsk efterfrågan genom konsumtion och investeringar är en trög och långsam process. När väl nedgången börjar, tappar konsumenter och företag förtroende inför framtiden. Arbetslösheten biter sig fast i långtidsarbetslöshet för de redan drabbade.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.