Det har nu gått ungefär ett år sedan bolånekrisen bröt ut i USA och följdes av en allmän finanskris i stora delar av välden. Flera gånger under våren och sommaren har det deklarerats från olika auktoriteter att det värsta är över, men nya kriser inträffar ständigt. Visserligen har allt fler kreditförluster kommit i dagen, men detta har inte följts av några gradvis förbättringar av stämningsläget. De totala förlusterna på finansmarknaderna uppgår nu till 400 miljarder dollar. 320 miljarder har tillförts som nytt kapital. Det är centralbanker och stater som står för rekonstruktionerna.

Detta är internationella siffror.  De svenska bankerna har undvikit det värsta, men två banker, Swedbank och S-E-Banken, har problem i Baltikum. Svenska banker svarar för 90 procent av bankmarknaden i Estland och för 50 procent i Lettland. Dessa länder har grava balansproblem närda av bankerna; hög inflation, kostnadskris och stagnerande tillväxt. De två mest involverade svenska bankerna drabbas av kreditförluster, som kommer att växa. Bankerna kommer att klara sig, ty de baltiska krisländerna svarar bara för 10-15 procent av de svenska bankernas utlåning. Men deras upplåningskostnader stiger och det kommer att spilla över på svenska låntagare. Aktiekurserna tar stryk.

Ett annat problem är den spektakulära krisen för den amerikanska bostadsfinansieringsinstituten Freddie Mac och Fannie Mae. Dessa två institut, som svarar för ungefär halva bostadsfinansieringsmarknaden i USA, kan nästan betraktas som halvstatliga, vilket möjliggjort sangviniska och expansiva operationer. De räddas av stödåtgärder från Förenta Staternas regering. För oss svenskar betyder deras fallande börskurser en halv miljard i minskade tillgångar hos AP-fonderna, som är våra pensionspengar.

Märkliga förhållanden kommer i dagen i krisernas spår. Vad har ratinginstituten sysslat med? Dessa är betalda av just de institut som de bedömer. Det är dags för granskning av granskningsinstituten, och att lita mindre på dem.

Finansmarknaderna omsätter nu belopp som är 15 gånger större än världens samlade produktion. Uppenbart är dessa marknader inte kapabla till självsanering. Aktörerna på marknaderna tjänar storkovan, skattebetalarna står för förlusterna när det går snett. En investmentbank tjänade miljarder dollar genom att blanka subprime securities (spekulation i kursfall) samtidigt som banken sålde sådana värdepapper till sina kunder.

Det behövs återreglering av finansmarknaderna, men inte blint, utan eftertänksamt, för att inte döda innovationskraften. Finns anda hot? Konsumentprisindex innehåller inga priser på tillgångar som bostäder, hyreshus, skog och andra fastigheter. Därför kan så kallade bubblor uppstå i dessa priser utan att penningpolitiken kan reagera.

Det sägs att ingen kan veta att en bubbla utvecklas innan den punkteras. Men visst kan en centralbank se när fastighetspriserna rusar iväg mycket snabbare än hyresintäkterna, och när skogspriserna stiger mycket snabbare än avkastningen genom försäljning av massaved och timmer?  De värsta överdrifterna kan identifieras och stävjas.

Den tidigare Riksbankschefen, Urban Bäckström, har föreslagit en annan förändring av penningpolitiken, för att möjliggöra ingrepp mot spekulation i tillgångar som fastigheter, skog och aktier. Bäckström menar att centralbankerna bör ta in kreditexpansionen tydligare i sina penningpolitiska överväganden, för att i tid bromsa överdrifter. När BNP i löpande priser stiger med fem, sex procent och krediterna växer med 10-15  år efter år kan det vara dags för åtstramning. På något sätt måste penningpolitiken förändras genom att ta större hänsyn till kreditvolymen och/eller tillgångspriserna.