Efter den förra sänkningen den 18 december låg marknadens förväntningar nästan samfällt på att det skulle komma ytterligare sänkningar. En bit in i januari såddes tvivel på en februarisänkning och numera tror en majoritet av marknadsaktörerna att det inte blir någon sänkning på onsdag.

I SEB:s färska enkät bland större investerare på räntemarknaden är det dock så många som 58 procent som tror på ytterligare räntesänkningar någon gång under det här året, så en sänkning finns definitivt i korten.

Jag är dock högst osäker på vad utfallet av det penningpolitiska mötet ska bli. Det finns gott om argument både för och emot en räntesänkning.

Om vi börjar med det som talar för en räntesänkning.

Att inflationen landade på -0,1 procent i december är ett tungt argument för en räntesänkning. Visserligen beror den låga inflationen till en del på Riksbankens räntesänkningar men även den underliggande inflationen (KPIF) ligger med 1,0 procent långt under inflationsmålet på 2,0 procent och inte ens Riksbanksledningen tror att den kommer att röra sig särskilt mycket uppå under det här året.

Den svenska BNP-utvecklingen är heller inget att yvas över och med största sannolikhet hade vi negativ tillväxt under fjolårets sista kvartal. Det betyder att resursutnyttjande i svensk ekonomi ligger en bit under det normala vilket ytterligare pressar priserna. Arbetslösheten som låg på 7,7 procent i december är också oacceptabelt hög.

Vi kan också konstatera att varken Konjunkturinstitutets barometrar eller Riksbankens egen företagsundersökning pekar mot någon ljusning i konjunkturen. Riksbankens egen företagsundersökning, publicerad i förra veckan, fick den närmast olycksbådande titeln "Ingen ljusning i sikte".

Växelkursen har historiskt sett inte spelat så stor roll för Riksbankens räntebeslut, men kanske är det läge att ändra på den traditionen. Enligt konkurrentvägda KIX-index är kronan numera bara cirka tre procent svagare än den var innan kronan tilläts börja flyta hösten 1992.

En stark krona bidrar inte bara till att fallande importpriser pressar inflationen och gör det svårt att nå inflationsmålet på två procent, den riskerar också att försvaga konjunkturen och sätta press på lönerna i den löneledande exportindustrin. Just lönebildningen har dessutom, mycket olyckligt, fått allt mindre utrymme i räntediskussionerna.

Och ett sista starkt argument för en räntesänkning är att de långa marknadsräntorna stigit med omkring en halv procentenhet sedan det förra penningpolitiska mötet och att det i sig har en åtstramande effekt på ekonomin. För att kompensera för den här åtstramningen borde, allt annat lika, styrräntan sänkas.

Men givetvis finns det också argument som talar emot en räntesänkning.

De allra färskaste indikatorerna som inköpschefsindex för industrin och tjänstesektorn har i det förstnämnda fallet pekat på en stabilisering av efterfrågeläget och i det andra fallet på en reell förbättring. Dessutom har hushållens optimism tagit ett rejält kliv uppåt i början av det här året.

Läget på arbetsmarknaden har också ljusnat och den varselvåg som Sverige drabbades av under höstmånaderna har i princip helt kommit av sig. Och även om företagens sysselsättningsplaner indikerar fortsatta nedskärningar så fortsätter också nyanmälda lediga platser att ligga på en hög nivå.

Att den internationella konjunkturbilden ljusnat väsentligt bör också tala emot en räntesänkning eftersom den lär märkas även i svensk ekonomi framöver, även om Europa är en eftersläntrare. Vi såg en riktig stark orderingång till svensk industri i december.

Dessutom har börsen gått bra vilket i sig skapar optimism kring den realekonomiska utvecklingen framöver.

Och slutligen finns det en grupp argument som gärna framhålls som skäl emot en räntesänkning men där bedömningarna, även inom riksbanksdirektionen, har en tendens att bygga mer på vad man tycker mer privat än vila på någon vetenskaplig grund.

Dit hör argumentet att räntan redan är så låg i utgångsläget att ytterligare räntesänkningar har liten effekt på realekonomin - ett argument som i princip alltid skulle kunna användas oberoende av räntenivå.

Risken finns givetvis att bostadspriserna börjar röra sig uppåt, vilket bland annat måndagens boprisindikator från SEB visar på. Men det är sannolikt ett pris man är tvungen att betala för att få fart på ekonomin i stort och få ner arbetslösheten.

I spåren av stigande bostadspriser lär också hushållsutlåningen ta ny fart även om den visat tecken på att sjunka under senare tid.

Men när det gäller just bostadspriser och hushållsutlåning är stramare penningpolitik ett olyckligt medel eftersom det har så tydligt negativa effekter på andra delar av ekonomin. Då finns det andra medel som är betydligt träffsäkrare, men politiskt mer kontroversiella. Dit hör exempelvis en försiktig nedtrappning av ränteavdragen eller krav på amortering.

På onsdag får vi ser hur Riksbanken väger argumenten mot varandra och var de landar.