Med en stark plattform som byggdes redan under finanskrisen i början på 90-talet så har den svenska banksektorn lyckats vädra även den senaste finanskrisen relativt väl, om än att det krävdes såväl nyemissioner som en statlig bankgaranti för att nå hit.

Med starka balansräkningar och bra vinsttillväxt ser det ju onekligen ut som om bankerna står väl rustade.

Men frågan är om inte riskerna i sektorn underskattas, för det är mer än kreditförluster som kan pressa vinsterna i sektorn. Inte minst bolånebubblor och högt skuldsatta hushåll.

Med värderingar på historiskt höga nivåer finns det snart anledning att bekymra sig även som investerare. Givetvis finns det även en hel del som talar för sektorn. Det är en av de sektorer som konsekvent presterat hög avkastning på eget kapital, liksom bra vinsttillväxt under en lång period.

Det är egenskaper som premierats på börsen. De senaste tre åren har tre av fyra storbankers aktier stigit med över 50 procent, Undantaget är Handelsbanken. Breda index på Stockholmsbörsen har under samma period ökat med mer modesta 19 procent. Även med 12 månaders horisont har banksektorn slagit index, och frågan är om sektorn mäktar med att dra index uppåt ännu ett år.

Några av de huvudsakliga riskerna som man kan ta med sig in i rapportsäsongen och framför allt på längre sikt är värdering, hushållens skuldsättning samt kreditexpansionens uthållighet.

Historiskt har banksektorn sällan värderats i relation till bokfört värde över 1,5. Exempelvis i juli 2008 (före krisen) var snittvärderingen för de nordiska bankerna 1,2 gånger bokfört värde räknat på prognoserna för nästkommande år. Nu värderas sektorn till 1,6 gånger bokfört värde.

Dessutom har högre kapitalkrav inneburit sämre avkastning på eget kapital. I rättvisans namn skall dock tilläggas att ränteläget nu är lägre och dessutom ser ut att kvarstå på låga nivåer.  

Med en hög direktavkastning är det måhända lättare att bortse från den höga värderingen, i synnerhet när många av de som argumenterar starkast för ytterligare uppgångar pekar på att avkastningen på alternativa investeringar såsom räntepapper är sämre.

Den låga räntan, som pressat obligationer och lyft aktier, har andra effekter, inte minst att den ger en ordentlig skjuts till efterfrågan på lån. Och de svenska hushållen hör till Europas mest skuldsatta om man ser till skuldkvoten, det vill säga lån i relation till disponibel inkomst.

På bara tio år mellan 2002 och 2012 ökade utlåningen till hushållen med 229 procent från 294 miljarder till 968 miljarder, enligt SCB och bankföreningen. Under samma period ökade även inlåningen men inte i samma takt, så netto har skuldbördan ökat.

Den stora drivkraften bakom kreditexpansionen är låga räntor som bland annat driver bostadspriserna uppåt. Det som däremot gör Sverige lite speciellt är att det ännu inte kommit något bakslag som i så många andra Europeiska länder, exempelvis vårt grannland Danmark. Om bopriserna stagnerar eller rentav vänder nedåt är skulle det vara en betydande risk eftersom det både bromsar efterfrågan på krediter samtidigt som det sänker kreditvärdigheten på befintliga lån.

Slutligen bör man kanske nämna komplexiteten. Regelverk och kapitalkrav är under utveckling och det är nog få, om någon, som vet vart det landar. Det är dock ett tveeggat svärd. Visst betyder ökade kapitalkrav att det blir svårare att upprätthålla avkastningen. Men det ger också lägre volatilitet och risk i intjäningen, så det betyder bättre kreditrating och därmed lägre kapitalkostnad samt att riskerna i dåliga tider minskar.

Netto är det förmodligen bra för såväl banker som aktieägare eftersom det annars frestar att kompensera med att ta ökad risk.

Om det är något som historien visat så är det väl att banksektorn inte alls leds av småtråkiga kamerala typer med både hängslen och bälte utan tvärtom av en ganska aggressiv skara av smarta affärsmän och affärskvinnor, tillika med generösa bonusavtal.

Samtidigt som den potentiella nedsidan i slutänden axlas av allmänheten. Och kanske är det denna snedfördelning som är det största risken med sektorn på sikt.

På kortare sikt däremot, det vill säga de närmaste kvartalen, är det svårt att se att någon av dessa risker kommer att spela ut. Så länge räntorna är låga och de ekonomiska stimulanserna kvarstår, så framstår banksektorns intjäning som fortsatt stark.

Istället handlar de kortsiktiga riskerna snarast om värderingen. Vinstprognoserna har justerats upp det senaste året med mindre än 5 procent samtidigt som kurserna ökat med 10-30 procent. Någon gång måste gapet stängas, antingen genom bättre vinster än väntat eller med svagare kursutveckling. Det senare framstår som mest sannolikt.

Det här är ju dock ingenting unikt för banksektorn, samma trender kan säkert ses för snart sagt varenda sektor på börsen som värderats upp rejält utan stöd i ökade vinster. Så det är inte självklart att man ska undvika bankerna, för tror man inte på dem så ska man nog vara försiktig med aktier överlag.