Mitt i all marknadsturbulens och med domedagsscenarier för den europeiska ekonomin är det kanske inte förvånande om tankar väcks om att inflationen skulle vara död.

"Men död är kanske att ta i, snarast kan man befara att den gått in i ett 'komaliknande' tillstånd som riskerar att bestå under många år framöver innan den eventuellt väcks till liv igen någon gång."

Det skriver ekonomerna på Danske Bank i Stockholm i ett kundbrev.

Enligt ekonomerna talar mycket för att vi får leva med en inflationstakt långt ifrån inflationsmålet, kanske så länge som det närmaste årtiondet. Och det beror inte på den pågående kollapsen i globala energipriser.

"Det finns helt enkelt inga drivkrafter, varken inhemska eller globala, som pressar upp inflationstakten till det som tidigare varit normala nivåer. Det här är ingen unikt svensk företeelse utan det ser ut på ungefär samma sätt i de flesta av världens utvecklade ekonomier", skriver Danske-ekonomerna.

De konstaterar att den faktor som verkligen bestämmer nivån på inflationstakten är lönekostnaderna, och här finns i nuläget inget som tyder på att de kan komma att pressa upp inflationen i närtid.

Antingen är arbetslösheten "extremt hög", som i euroområdet, eller så uppvisar arbetsmarknaden andra tecken på bristande resursutnyttjande, som i USA där arbetskraftsdeltagandet är lågt eftersom många har givit upp och lämnat arbetskraften.

"Oavsett vilket så är den gemensamma nämnaren att lönetillväxt- och lönekostnadsökningar har växlat ner avsevärt jämfört med åren före krisen 2008-2009. Och det sammanfaller tydligt med inflationstakten i många länder dämpats till en lägre nivå", skriver Danske-ekonomerna.

De ser också en annan viktig aspekt på den svaga löneutvecklingen som är kopplad till företagens beteende.

"Många företag har idag ingen eller mycket begränsad organisk tillväxt. Deras marknader står still eller växer mycket långsamt med historiska mått mätt. Självklart är det svårt att behålla sina vinstmarginaler i en sådan miljö", skriver ekonomerna.

Företagen har svårt att nå sina ofta mycket högt ställda lönsamhetsmål, som inte alls förefaller ha påverkats av det allt lägre globala inflationstrycket (och det betydligt lägre globala ränteläget). Lönsamhetskraven har därmed blivit "reala avkastningskrav".

"Det betyder att det enda sättet att nå upp till lönsamhetsmålen är att krympa kostymen, det vill säga dra ner på kostnaderna. Och för många företag handlar det primärt om lönekostnaderna", skriver Danske-ekonomerna.

I ett svagt arbetsmarknadsläge ökar detta pressen på anställda att acceptera låga löneökningar, eller till och med lägre löner för att få behålla jobbet. Och eftersom det är ett globalt problem ger det inte att utesluta att lönepressen kommer tillbaka i form av förnyad marginalpress om löntagarna/konsumenterna drar ner på sina utgifter.

"Så länge det inte sker någon förändring i dessa avseenden så talar det för att den låga inflationen att bestå", skriver Danske-ekonomerna.

De konstaterar samtidigt: "Om nu inflationen är i koma så går väl penningpolitiken åtminstone in i en Törnrosasömn. I alla fall så länge den bedrivs med det primära syftet att föra inflationen tillbaka till 2 procent".

Centralbankerna kommer aldrig att erkänna det, men givet att de inte har något direkt inflytande på löne- och prisbeteendet. Därför är det troligt att penningpolitiken under lång tid i praktiken blir verkningslös.

"Den har i vid mening nått vägs ände vad gäller stimulans. Det inkluderar att Riksbanken levererar en sista sänkning med 15 punkter i oktober så som marknaden redan prissätter", enligt Danske-ekonomerna.