Livbolagen har en placeringshorisont på 25 år. I spåren av det senaste decenniets turbulens på börsen har dock ett antal regler införts för att minska riskerna i livbolagens placeringar och dessa regler leder till att bolagen både tvingas agera mer kortsiktigt och dessutom blir de sista att sälja aktier och obligationer efter en krasch.

SEB:s chefsstrateg Henrik Mitelman varnar nu i en krönika i nyhetsbrevet Fond & Bank för att de nya reglerna kan få stor påverkan på våra framtida pensioner.

"I korthet har nya regleringar minskat riskerna för en katastrofal utveckling av våra framtida pensioner genom att drastiskt minska sannolikheten för en rimlig avkastning", skriver han.

Att begränsa riskerna i livbolagens placeringar är både rimligt och klokt, konstaterar Henrik Mitelman samtidigt. I ett läge där de framtida åtagandena är större än kassan finns anledning att dra åt handbromsen.

Dock slår inte de nuvarande spärrarna in förrän efter en krasch. Skyddet består därför i en garanti att inte råka ut för ännu en krasch i ett läge där börsen redan kraschat, något som är väldigt ovanligt skriver Henrik Mitelman.

"Slutsatsen blir - hur man än vänder och vrider på det - att livbolagen tvingas bli de sista säljarna av aktier i en baissemarknad: ett system som dels genererar sämre pensioner, dels skapar en inbyggd procykliskhet på marknaden", skriver han.

Effekten för livbolagen blir att ju bättre börs- och finansmarknaderna går, desto mer risk kan de köpa på sig och omvänt: ju sämre det går, desto mer risk måste de sälja av. Jämfört med den extremt långsiktige (och extremt framgångsrike) amerikanska aktiegurun Warren Buffetts investeringsfilosofi blir det här precis tvärt om.

"Eftersom hans företag är oerhört långsiktigt letar han bara efter läge att köpa. Och nog finns det anledning att tro att aktier kommer att ge en bättre avkastning under de kommande 25 åren än statsobligationer", skriver Henrik Mitelman.

Frågan är dock komplex och det går inte direkt att peka ut någon part som agerar "fel".

"På livbolagen sitter några av finansmarknadens smartaste människor. Det är knappast deras fel att agerandet blir kortsiktigt. De regleras, utvärderas och hängs ut i media på samma sätt som börsbolagsledningar. Självklart skulle de agera annorlunda om de tilläts att ha en investeringshorisont som påminner mer om verklighetens än kvartalskapitalismen. På de reglerandes sida - finansinspektioner med flera - är ambitionen också lovvärd: risker ska minimeras", skriver Henrik Mitelman.

Han efterlyser i sin krönika dels en möjlighet för livbolagen att utnyttja sin långa egentliga placeringshorisont och dels att livbolagen tillsammans med Finansinspektionen pedagogiskt förklarar i media varför ett bolag inte nödvändigtvis ska behöva hängas ut för att deras portfölj gått sämre än något tänkt index.

"Fler steg behöver tas för att våra pensioner inte ska urholkas av kortsiktighet och rigida stresstester", skriver Henrik Mitelman.