Trots en inflation som i utgångsläget ligger under nollstrecket, och en egen prognos med stigande arbetslöshet, valde Riksbanken att vila på hanen och lät styrräntan ligga kvar på 1,0 procent.

Det var i sig inget förvånande beslut eftersom det inte kommit några som helst signaler om en ny sänkning från Riksbankens sida sedanden senaste i december. Marknadsförväntningarna har även  sedan årsskiftet vridits mot att banken skulle välja att sitta still i räntebåten.

Också som väntat reserverade sig både Karolina Ekholm och Lars E O Svensson mot beslutet att inte sänka räntan.  Svenssons reservation gick så långt att han krävde en halvering av räntan till 0,5 procent och att den skulle ligga kvar på den nivån till och med första kvartalet 2014.

Även om räntebeslutet inte förvånar oss så tycker vi det finns utrymme för att ifrågasätta dagens beslut och de prognoser som direktionsmedlemmarna bygger detta på.

Den första invändningen rör kronan där Riksbanken gör bedömningen att den inte ska stiga från måndagens nivå då det konkurrentväga KIX-indexet låg på 103,2. Den prognosen verkar redan överspelad eftersom kronan stärkts till en bit under 102,0 (lägre index betyder starkare krona och 100 är värdet på kronan innan den tilläts börja flyta i november 1992).

Större delen av förstärkningen kom på onsdagen sedan dagens räntebeslut presenterades.  Eftersom starkare krona leder till såväl svagare återhämtning som lägre inflation så betyder dagens räntebeslut att Riksbanken binder ris för egen rygg när det gäller att nå sitt inflationsmål på 2,0 procent.

Att det ser ut som att Sverige under överskådlig tid kommer att ha högre styrräntan än i de flesta av våra viktigaste konkurrentländer bidrar dessutom till risken att kronan stärks ytterligare. En faktor som skulle kunna verka i motsatt riktning är att den svenska konjunkturåterhämtningen de facto blir svagare än den Riksbanken förutspår.  Men även i det fallet blir det givetvis svårt att nå inflationsmålet.

I dagens pressmeddelande gör Riksbanken dessutom en extra tydlig poäng av att "hushållens skulder är kvar på en hög nivå och riskerna med detta för ekonomin på längre sikt kvarstår". 

Men det finns fog för att ifrågasätta i vilken utsträckning Riksbanken kan påverka den långsiktiga skuldsättningen. Och med vilka förutsättningar gör Riksbanken en sådan omsvängning i grundförutsättningarna för sin räntepolitik. En berättigad fråga är om banken numera väger hushållens skuldsättning högre än inflationen och arbetslösheten när räntebesluten tas?

Det ska tilläggas att Riksbanken räknar med att sparkvoten (hushållens sparande i förhållande till inkomsterna) enligt prognosen kommer att ligga på över 10 procent per år de kommande åren. Det är en mycket hög nivå i en utvecklad ekonomi och en nivå svenskarna uppnått en endaste gång under de senaste 40 åren. Sparkvoten är en följd av svag konsumtion till följd av stigande arbetslöshet, enligt Riksbankens egen bedömning.

Givet den analysen borde givetvis Riksbanken ha sänkt räntan ytterligare.  Även ur detta perspektiv binder därmed Riksbanken ris för egen rygg när det gäller att nå sitt inflationsmål.

Sammanfattningsvis kan konstateras att en majoritet av riksbanksdirektionen tydligen låter "vissa ljusglimtar" i konjunkturutvecklingen och hushållens skuldsättning ligga till grund för dagens beslut att inte sänka räntan. Inflation under nollstrecket, stigande arbetslöshet och starkare krona tycks däremot väga lättare i bedömningarna.

Det är en konstig prioritering och ett tydligt avsteg från de senaste 20 årens framgångsrika riksbanksarbete. Förvirringen kring Riksbankens agerande växer därmed och vi tror inte att det gagnar penningpolitiken på sikt, en åsikt vi delar med flera aktörer på räntemarknaden.   

Det är också allt svårare att sia om ränteutvecklingen framöver. Någon snar höjning tror vi inte ligger i korten, främst på grund av de fortsatt låga styrräntenivåerna i vår omvärld.  En betydligt starkare krona är i sin tur det främsta argumentet för en räntesänkning eftersom det den här gången inte räckte med deflation och hög arbetslöshet.