I korthet innebär en euroobligation att länderna som ingår i EMU-samarbetet gemensamt kan ta upp lån i ett värdepapper med gemensam risk för de länder som ingår.

För att det att alls ska fungera innebär det dessutom att inga enskilda länder kommer att få utfärda en euroobligation utan att beslutet ska tas gemensamt. Dessutom innebär det att risken från en sådan emission av euroobligationer ska fördelas på länderna i eurosamarbetet på ett ekonomiskt rimligt sätt.

Det skulle i teorin innebära att Tyskland, vars ekonomi står för 30 procent  av euro-områdets BNP, skulle stå för 30 procent av risken i obligationen. I praktiken skulle däremot Tysklands andel av risken bli betydligt större eftersom målet måste vara att en sådan obligation ska få högsta kreditvärdighet. Annars faller hela idén. I dagsläget har flera av EMU-länderna en dålig kreditvärdighet, vilket gör att det tyska ansvaret växer.

Med Frankrike på väg att få sin egen kreditvärdighet (som i dagsläget har den högsta ratingen AAA) nedgraderad skulle dessutom Tyskland riskera att få bära en ännu större andel av den finansiella risken. Det skulle sannolikt innebära att även de tyska inhemska obligationsräntorna skulle röra sig uppåt. När porten väl är öppnad för en euroobligation kan tyskarna inte säga nej till att låna ut pengar med den egna ekonomin som pant.

Så, förutom att den tyska författningsdomstolen redan sagt ett preliminärt nej till en euroobligation, är det även svårt att se de tyska politiker som vill begå den politiska harakiri som ett införande av euroobligationen skulle innebära.

Och när väl grekerna förstår vad den grad av överstatlig styrning som är nödvändig för ett införande av en euroobligation innebär så är det mycket tveksamt hur grekiska politiker och dess befolkning kommer att ställa sig till en sådan åtgärd. Det blir ju inte så att Grekland åter kan gödsla med pengar och strunta i finansmarknaden när en euroobligation väl finns på plats. Snarare tvärtom.

Införandet av en euroobligation betyder att en ny överstatlig myndighet måste etableras som emittent av obligationen och som troligtvis kommer att ställa hårda krav för att länder ska få tillgång till en sådan finansieringskälla.

Hårda besparingar och budgetbalans inom några år för länder som söker sig hit ser till exempel ut att ligga inom rimlighetens gräns.

I det eurosamarbete som finns idag ruckas det på reglerna hit och dit för att alla medlemsländer ska hållas på gott humör. Sådana politiska hänsyn lär bli svårt att få till med en euroobligation, i det som i så fall skulle bli en tjänstemannastyrd överstatlig organisation, som med största sannolikhet får en tysk chef.

Den nyligen avhoppade tyska ECB-medlemmen Jürgen Stark (som enligt ryktet hoppade av som protest mot ECB:s köp av italienska och spanska statsobligationer) känns väl som en hyfsat stark kandidat till en sådan tjänst.

Att införandet av en euroobligation i förlängningen skulle leda till mer av överstatlighet kan säkert locka en federalist som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. De flesta andra borde ta sig en ordentlig funderare. Inte minst lär tyskarna göra det.

Det enda som egentligen talar för införandet av en euroobligation är den politiska nesan som EMU-förespråkare i alla länder skulle utsättas för när Grekland väl kastar in handduken. Den finansiella turbulensen på en sådan åtgärd blir visserligen plågsam men ändå överkomlig och framstår som ett mer attraktivt alternativ än den långsamma sotdöd den nuvarande grekiska tragedin har utvecklat sig till.