Skulder är åter i ropet. Det som hänt de senaste två åren är att skulderna bara flyttats omkring. Från det att staterna tagit en del av bördan har de åter hamnat på bankernas bord i form av dåliga statspapper.

Så hur de än gör för att bli av med dyngan med ursprung i subprimekrisen så är det tillbaka till ruta ett. Sensmoralen är att det inte räcker med att flytta problemen (läs: sopa under mattan), de måste lösas. Samma sak gäller nog en hel del börsbolag där de senaste veckorna visat att svaga balansräkningar faktiskt är en reell risk. Och nu tror jag "risk" kommer att stå före "chans" när man skriver om börsen under en period.

Skulder är ganska knepiga att nagla fast, för skulder kan dyka upp i många olika former och vinterns modeord i sammanhanget är "PIIGS", Portugal, Irland, Italien (Island?), Grekland samt Spanien. Med andra ord de mest skuldtyngda länderna i Europa som nu sitter på pottkanten ekonomiskt sett. Men de är långt ifrån ensamma om att baxna under stigande skulder.

Enligt ekonomen Kenneth Rogoff har länder med "krisekonomi" i genomsnitt ökat sin reala offentliga upplåning med 75 procent sedan 2007, till den gruppen hör bland annat vårt grannland Norge. Så det har gått väldigt snabbt och denna upplåning har gjorts i många fall för att täcka upp för dåliga lån i bankerna.

Den före detta Merrill Lynch-ekonomen David Rosenberg sammanfattade det hela ganska väl nyligen i en kommentar med orden "först så räddar staterna bankerna som är mer eller mindre insolventa. Sedan ser dessa stater, särskilt i Europa, hur deras balansräkningar exploderar (med skulder) (...) och nu är bollen åter hos bankerna eftersom många av dem är exponerade mot de regioner i Europa som nu har stora fiskala problem".

Så bankerna som drog ned oss i en finanskris verkar åter ha problem. Ånyo lär det bli skattebetalarna som tar notan.

Nu är inte frågan om skulder så enkel så att det räcker att titta på nivåerna. Om man lånar för att investera så kommer skulden kompenseras av ökad avkastning såvida inte man investerar i lågavkastande stimulansåtgärder som att stimulera konsumtion till exempel, för det ger enkom en engångseffekt i ekonomin men inget varaktigt högre jämviktsläge (med risk för att någon nationalekonom protesterar nu).

Jag är i alla fall övertygad om att konsumtionsökning är en kortsiktig strategi som kan ge en ordentlig baksmälla. Sensmoralen är att när man inte tar itu med problemen utan blott skjuter dem på framtiden så är risken stor att verkligheten förr eller senare hinner ikapp.

Eftersom USA gick in i krisen med en väldigt svag balansräkning tror jag att det kommer bli väldigt, väldigt tufft för den marknaden att komma igen.

Annat är det med många av tillväxtländerna såsom Kina och Indien. Med urstarka finanser var det lätt för dem att snabbt stå på gaspedalen och dra igång enorma stimulanser som var välfinansierade och därmed mindre riskfyllda.

Även Sverige har ett bra utgångsläge. Så jag tror att Svenska börsen kommer att fortsätta gå bättre än Europaindex samt att tillväxtmarknaderna fortfarande är högintressanta. Att Kinaexponering är rätt 2010 är förmodligen det minst unika investeringstipset man kan ge, men det behöver ju inte betyda att det är fel.

Även på bolagsnivå kan man se problem som liknar de nationella utmaningarna. Flera börsbolag har aviserat nyemissioner senaste tiden och som aktieägare måste man verkligen fråga sig om man tror att bolagen kan lösa sina problem, om kapitaltillskotten kommer att generera avkastning eller om det blott handlar om att köpa mer tid. Om svaret är det senare så låt bli!

Ytterligare en dimension av skuldfällan är bristen på valfrihet. Ett bolag som dignar under skulder kan inte välja annat än sparsamhet, oavsett hur marknaden ser ut. En bra analogi är Industrivärden och Investor som kom in i lågkonjunkturen med väldigt olika förutsättningar där det senare hade en starkare balansräknming och därmed större frihet att agera där det förra vackert fick sitta still och hoppas på stigande tillgångsvärden.

Såsom börsen ser ut nu med en väldigt håglös handel och hård press på bolag som inte möter de mycket högt ställda förväntningarna skulle jag se upp med de riskabla aktierna och gå på klassiska "värdeaktier" så länge det inte tar fart i ekonomin.

En stark balansräkning ska man sikta på med andra ord och därmed undvika hårt skuldsatta bolag, bolag med kraftigt negativa kassaflöden eller exponering mot svaga marknadssegment.

Det blir lite abstrakt, men eftersom dessa bolag, liksom motsatserna, finns i alla sektorer så kan man inte använda bransch som urvalskriterium.