Vem är egentligen kapitalägare i Sverige 2026?

Frågan kommer på tal när Placera möter Ida Gabrielsson, ekonomisk-politisk talesperson och vice partiledare för Vänsterpartiet.

För samtidigt som partiet fortsatt beskriver ekonomin som en konflikt mellan kapitalägare och “vanligt folk”, har sparandet breddats kraftigt. Miljontals svenskar äger i dag aktier – direkt eller via fonder och pensioner.

När vi ses är Gabrielsson några minuter sen. Hon borstar bort katthår från kläderna och konstaterar att mobiltelefonen är borta. Likaså sminkväskan. En stressig morgon.

“Det fick bli teatersmink i stället”, säger hon, med en lätt ljusare hudton i ansiktet som inte helt matchar den på halsen.

Gabrielsson för sedan snabbt in samtalet på en av sina kärnfrågor: kapital och makt.

“Alla som har ett ISK är inte det vi syftar på som kapitalägare. De som äger den största delen av kapitalet är fortfarande väldigt få.”

Sparandet må vara brett, men ägandet är fortsatt koncentrerat, betonar hon.

Var gränsen går för att klassas som en kapitalägare vill hon däremot inte definiera i kronor.

“Det handlar inte om att peka ut individer. Det handlar om att förstå att det finns olika intressen i ekonomin.”

Vad syftar du på?

"Den svenska modellen bygger på att vi har löntagare som förhandlar med arbetsgivare. Ibland blir den konflikten mer uppenbar om man till exempel ska göra en arbetstidsförkortning", säger hon och syftar på partiets krav om förkortning till sex timmars arbetsdag med bibehållen heltidslön.

Fakta

Från Vänsterpartiets partiprogram 

Foto: TT

Med industrisamhällets framväxt förändrades klassamhällena dramatiskt. Arbetet blev långt mer produktivt. Ägandet började organiseras i bolag som drevs att ständigt försöka sänka sina kostnader och vara steget före varandra. Den kapitalistiska dynamiken formade mer och mer av samhället. Det lade grunden för två nya samhällsklasser: en klass av kapitalägare och en klass av arbetare.

Sandviken som utgångspunkt

Synsättet bottnar tydligt i uppväxten.

Gabrielsson växte upp i Sandviken, bruksorten där industrin och arbetarrörelsen länge satte tonen. Där var man antingen socialdemokrat – eller vänsterpartist om man, enligt hennes pappa, var “lite coolare”.

Med ett skratt beskriver hon sig själv som en “klackskotjej” – inte den mest självklara vägen in i vänstern, betonar hon.

Föräldrar i LO-yrken, en pappa som senare drev butik, och mormor som arbetade som städerska.

En bred sparkultur

Sverige har länge haft en stark sparkultur – och den hyllar Gabrielsson.

“Den är väldigt bra”, säger hon, och tillägger att hon själv har lite pengar på ett ISK.

Samtidigt lyfter hon att omkring två miljoner svenskar saknar kontantmarginal.

“Vi har inget emot privat kapital. Men frågan är om det är bra att det samlas hos några få eller används kortsiktigt.”

För att fler ska kunna spara krävs något mer grundläggande, menar hon: arbete och marginaler.

"Vi vill ha det mer jämlikt så att fler kan spara, och då måste fler arbeta. Då måste staten ha en investeringspolitik, för om den sparar och drar sig tillbaka blir det ingenting kvar i fickorna för vanligt folk att sätta in på kontona."

“Det viktigaste en stat kan göra för att få igång tillväxten är att investera i den infrastruktur som inte fungerar.”

Järnväg, elnät och industriell kapacitet. Där finns tillväxtpolitiken. Inte i riktade skattesänkningar, menar hon.

Lägre skattefri gräns på ISK

Vänsterpartiet går tvärtom till val på att höja skatterna. I dag är ISK-sparande skattefritt upp till 300 000 kronor – en gräns partiet vill sänka till 50 000 kronor. För större sparande vill man gå ännu längre.

“Vi tycker att vanlig kapitalskatt ska gälla om man har över två miljoner.”

I stället för ISK:s låga schablonskatt vill hon alltså återgå till ett system där sparare betalar 30% i vinstskatt på den del av kapitalet som överstiger två miljoner kronor.

Samtidigt öppnar Gabrielsson för en bredare översyn av kapitalskatterna.

“Vi har ju avskaffat många kapitalskatter under lång tid i Sverige. Man måste tänka på vilken skatt som är effektiv utan att påverka tillväxten.”

Fastighetsskatt lyfts av Gabrielsson som ett möjligt verktyg – särskilt för "dyrare" villor och en begränsad grupp hushåll. Något konkret förslag om att återinföra arv- och gåvoskatt finns däremot inte i dagsläget. Detsamma gäller förmögenhetsskatten.

"Men vi är öppna för att titta på det."

Foto: TT

Miljardärsskatten

En av de mest omdiskuterade idéerna är förslaget om en miljardärsskatt, riktad mot personer med förmögenheter över en miljard kronor.

Någon färdig modell finns ännu inte. Gabrielsson beskriver det som ett förslag som måste utredas.

Men frågan är politiskt laddad. De allra rikaste är få – men ofta också företagare, huvudägare och skattebetalare med stor ekonomisk tyngd.

Om de flyttar, riskerar staten då inte att förlora mer än den vinner?

“Det måste utredas ordentligt. Men vi kan inte utgå från att all kapitalskatt leder till kapitalflykt.”

Där kritiker ser Norges erfarenheter som en varningssignal, ser Gabrielsson ett större problem i att kapital koncentreras.

Är det viktigare att det blir mer jämlikt på pappret – än att behålla skatteintäkterna? 

"Vi har haft låg tillväxt under en längre period samtidigt som ojämlikheten ökat. Vi hade hög tillväxt när staten klev fram och använde sina muskler."

"De tidigare teorierna om att det kommer att trilla ner till oss andra, har visat sig inte stämma", säger hon.

Inte alla på klassresa

Pengar högre upp i inkomstfördelningen tenderar att sparas, resonerar hon, medan pengar längre ned snabbare omsätts i ekonomin. Vänsterpartiet vill att skatten ska sänkas för inkomster upp till 50 000 kronor i månaden.

“Faktum är ju att du ligger i den övre delen av inkomstfördelningen", säger hon som själv tjänar drygt 80 000 kronor i månaden – men efter partiskatten behåller omkring 37 000 efter skatt.

Kan det inte vara ett viktigt incitament, att vilja jobba mer, om man får mer i plånboken?

"Jag tror inte det är därför läkare vill jobba mindre eller mer, för att de får 6 000 mer i fickan."

Kan det inte vara ett bra sätt att kunna göra en klassresa? 

“Man ska kunna göra en klassresa. Men det viktigaste är inte att alla ska göra en klassresa. Det viktigaste är att alla har tillräckligt goda villkor", säger hon och fortsätter:

“Hälften kommer att stå kvar på skolgården när resan har gått. För vi vill fortfarande ha undersköterskor och folk som jobbar i butik. Då ska de ha goda villkor.”

Hon tror inte på The American dream. 

"Jag tror att vi lyckas tillsammans."

Foto: TT

3:12 – “skatteplanering”

Gabrielssons mormor, hon som arbetade som städerska, startade till slut eget bolag. Hon gick till Sandvik-direktören och sa "det här kan jag göra bättre själv."

"Och det gick utmärkt utan RUT-avdrag", betonar barnbarnet.

Gabrielsson passar på att flika in:

"Det finns en väldigt passiv ekonomisk politik idag som mer handlar om subventioner, till exempel till städbranschen, man tror inte riktigt på marknadsekonomin från högerns sida."

Vad gäller att stötta företagare och få fler att våga bygga bolag, är 3:12-reglerna ett viktigt verktyg. Det vill säga det regelverket som styr hur ägare i fåmansbolag beskattas när de tar ut pengar som utdelning i stället för lön. Något som Vänsterpartiet vill avskaffa.

Reglerna gör det i många fall möjligt att ta ut en del av vinsten till lägre skatt än vanlig inkomstskatt, något som av många företagare ser som en kompensation för risk och kapitalinsats.

“Det är mycket skatteplanering det där tycker jag", säger Gabrielsson.

Är skatteplanering rätt ord, i ett land där många upplever att det redan är dyrt att driva företag?

“Man väljer att ta utdelning i stället för lön för att sänka skatten. Men det är ju tillåtet och inte mer med det", säger hon.

Kan inte gynnsamma skatteregler göra att fler tar risken att bygga bolag?

“Det här är ju någonting som mest går till en viss typ av herrar, om man kollar på statistiken”, svarar hon.

Hur menar du?

“Det gynnar en viss typ av entreprenörskap. Kanske juristfirmor eller revisionsbyråer eller andra fåmansbolag. Det är inte en bred satsning som skulle gynna blomsterbutiken.”

"Generellt tycker jag att riskbördan är förskjuten till löntagaren och hushåll. Staten - men också delar av näringslivet - tar ett för litet ansvar. Vi ska dela på bördorna i kristider."

Framåt

Paritet har förändrats, betonar Gabrielsson. Med viss självdistans konstaterar hon att bilden av “rödvinsvänstern” - som pratar mer och handlar mindre-  blivit mer fjärran.

“Vi har blivit bättre på att inte bara prata om fördelning utan också om hur ekonomin kan växa.”

Mer handlingskraft. Även väljarkåren har förändrats.

“Vänsterpersoner, precis som det har varit länge på kontinenten, bor i större städer. Det tycker jag är synd.”

Hon återkommer till uppväxten i Sandviken – där klasskillnader fanns, men där människor ändå möttes i vardagen.

“Jag gick i samma klass som direktörens dotter. Vi satt i samma skolrad. Jag, butiksbiträdets dotter. Det vill jag tillbaka till.”

Lyssna på hela avsnittet av Placerapodden här eller här.