Regeringen har presenterat sin höstbudget och föga förvånande målas utvecklingen i svensk ekonomi i ljusa färger. Årets BNP-tillväxt väntas landa på 3,5 procent och sjunka något till 2,3 de kommande två åren.  Arbetslösheten väntas i sin tur sjunka från 6,8 procent i år till 6,3 procent under 2017 och därefter parkera på denna nivå.

I budgeten utlovas dessutom reformer på nära 25 miljarder kronor där den stora posten är ett extra bidrag till kommunerna på 10 miljarder kronor. En satsning som var känd redan i våras. I övrigt handlar det om spridda slantar till bland annat skolan, försvaret, polisen, migration och integration.

I sammanhanget kan det vara värt att nämna att budgetsatsningar i storleksordningen 25 miljarder (motsvarande cirka 0,6 procent av BNP) inte är särskilt högt ur historiskt perspektiv.

Lika säkert som att regeringen slår sig för bröstet och tar åt sig äran för att svensk ekonomi växer snabbt jämfört med andra länder, är att oppositionen kommer kritisera bristen på strukturreformer.

Dessutom lär man attackera det faktum att statens finanser bedrivs med underskott såväl i år såväl som under nästa år.

Men bägge parter skulle nog ändå göra rätt i att sansa sig.

Årets tillväxt drivs framför allt av ett kraftigt ökat bostadsbyggande och stigande offentliga utgifter i spåren på fjolårets kraftiga flyktingströmmar.

Att bostadsbyggandet ökar är förvisso välkommet men beror snarast på den akuta bristsituationen – bostadsbyggandet har varit alldeles för lågt de senaste 20 åren – än på offentliga satsningar. En mer genomgripande bostadspolitik lyser fortfarande med sin frånvaro och redan under nästa år väntas branschen mötas av utbudsrestriktioner.

Flyktingströmmarna har också avtagit.

Därmed försvinner två potentiella ekonomiska drivkrafter och även regeringens prognos om en tillväxt på mer blygsamma 2,3 procent kan visa sig för optimistisk. Det vill till att arbetsmarknaden fortsätter att utvecklas starkt och att hushållen verkligen håller spenderbyxorna på för att den ska realiseras.

Men det är heller ingen omöjlighet. Däremot väntas bidraget från en ökad export bli blygsamt.

Underskottet i de offentliga finanserna väntas i år bli -0,2 procent av BNP, öka till -0,3 procent 2017 men nå balans redan 2018. I sammanhanget rör sig underskotten om småpengar och den offentliga sektorns skuld som andel av BNP fortsätter att falla. Från 2015 till 2018 sjunker andelen från 43,4 till 39,5 procent av BNP. En siffra som större delen av den industrialiserade världen torde avundas oss.

Det här är betydligt ljusare bild av statsfinanserna än den som målades upp i vårbudgeten. Det största skälet till förbättringen är de minskade flyktigströmmarna. Dessutom tillkommer en del skattehöjningar. 

Sammanfattningsvis kan sägas att de är en ganska blek budget och frågetecknen kring bland annat vård och omsorg, skolan, bostadspolitiken och integrationen är fortsatt stora. Det märks om inte annat i ett stort missnöje med den förda politiken bland breda befolkningslager och ett minskat förtroende för den ekonomiska utvecklingen i stort.  

Det i ett läge där hushållen väntas vara den överlägset största drivkraften bakom tillväxten de kommande 4 åren.