Sedan botten i slutet av november har den svenska börsen haft en fantastisk resa och gått upp med runt 20 procent. Än bättre ser det ut på många av utvecklingsmarknaderna där börser som de kinesiska och indiska formligen tjurrusat i inledningen av detta år.

Det här har skett parallellt med att konjunktursignalerna i de allra flesta fall pekat mot en fortsatt avmattning av världsekonomin. Dessutom har flera stora internationella institutioner som exempelvis Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) tvingats skruva ner sina förväntningar på årets globala tillväxt rejält, framför allt i de utvecklade västekonomierna.

Undantaget på en för övrigt ganska mörk konjunkturhimmel har varit USA där tillväxten fortsatt att traggla på i hygglig takt medan de mörkaste molnen tornat upp sig över Europa - ett Europa som inte bara har svaga tillväxtförutsättningar utan även en akut statsskuldskris att hantera. Och även om tillväxten i utvecklingsländerna fortsätter så har den numera gått in i en betydligt lugnare fas.

Det här borde givetvis inte vara den bästa grogrunden för stigande börser men det finns också förklaringar till den ökade riskbenägenheten på finansmarknaderna.

Mycket av börsuppgången tycks ha fått sin näring från centralbankernas krishantering och med den kraft och övertygelse som dessa agerat för att både hålla finansmarknaderna på gott humör och försöka gjuta liv i en stapplande konjunktur. Det är inte minst viktigt nu när de flesta stater brottas med statsfinansiella problem och inte kan stimulera ytterligare genom att expandera finanspolitiken.

Den mest uppmärksammade åtgärden är den europeiska centralbankens beslut att erbjuda europeiska banker i princip obegränsad tillgång till kapital till en mycket fördelaktiga ränta.

Erbjudandet var så lockande att bankerna lånade upp hela 489 miljarder euro i den första låneomgången. En ytterligare skjuts uppåt fick börserna när den amerikanska centralbanken började publicera långtidsprognoser över räntan som indikerade en första räntehöjning först någon gång mot slutet av 2014.

I praktiken betyder det här både en mycket omfattande likviditetsstimulans till finansmarknaderna och att man med allra största säkerhet kan räkna med superlåga räntor under överskådlig tid.

Räntemarknaden i trygga ekonomier förväntas därför ge mycket låg avkastning framöver och tvingar därmed alla finansmarknadens aktörer, från stora institutioner till småsparare, att addera risk till sina placeringsportföljer, det vill säga aktier.

Ett alternativ har varit att köpa obligationer i krisdrabbade EMU-länder och vi har därför också fått se branta räntefall i länder som Italien och Spanien, framför allt i kortare löptider. Grekland och Portugal ses däremot som mer eller mindre hopplösa fall och har inte alls fått uppleva samma räntenedgångar.

Andra alternativ för placerare är börsen och råvarumarknaden och även här har vi fått se kraftiga uppgångar.

Ingen kastar dock pengar, hur billigt dessa än kan lånas, på marknader utan att se en potential till uppgång, och skulle konjunkturbilden varit helt nattsvart skulle börs- och råvaruuppgången uteblivit.

Nu syns dock strimmor av hopp i form av fortsatt hyggliga amerikanska konjunktursignaler och europeiska konjunkturindikatorer som i alla fall inte fortsätter att försämras. Dessutom har flera asiatiska ekonomier börjat lätta på finans- och penningpolitiken.

Sammantaget har de här signalerna tolkats som att det åter är dags att kliva in på börsen.

Börser som den svenska, med ett p/e-värde på runt 12, är heller inte särskilt högt värderade om företagen lyckas leverera de vinster som analytikerna förväntar sig.

Visst är det lätt att peka på stora potentiella oroshärdar som att den europeiska skuldkrisen fortfarande är mycket långt från sin lösning, att det amerikanska skuldberget fortsätter att växa eller att den kinesiska fastighetsmarknaden riskerar en kollaps.

Vi kan dock konstatera att ECB ska erbjuda bankerna en ny omgång lån i slutet av februari och indikationen är att dessa den här gången ska låna upp runt 1 000 miljarder euro, motsvarande hisnande 9 000 miljarder kronor.

Det ska sättas i relationen till Piigs-ländernas totala upplåningsbehov på omkring 500 miljarder euro i år. Från ECB:s och EMU-politikernas sida kan det stora intresset för lånen inte betraktas som annat än en stor succé.

Vad gäller USA tycks de politiska partierna delvis ha lagt locket på i statsskuldsfrågan, i väntan på det amerikanska presidentvalet. Skuldfrågan är därmed inte längre samma glödheta potatis. Samtidigt står den amerikanska centralbanken beredd med ett nytt omfattande paket av obligationsköp om konjunkturen skulle visa tecken på att tappa fart och/eller om marknadsräntorna skulle börja röra sig uppåt.

Övertygelsen tycks också vara stor bland finansmarknadens aktörer att de kinesiska ledarna har både kraft och resurser att hantera i princip alla ekonomiska och politiska oroshärdar som de kan komma att ställas inför.

Det mesta finns därmed på plats för att börsuppgången ska kunna fortsätta ännu en tid, inte minst som allt fler placerare söker alternativ till obligationsmarknaden. I sista hand är det dock konjunktursignalerna som i betydande grad lär styra börsutvecklingen framöver. Bättre konjunktursignaler underlättar krishanteringen medan besvikelser åter lär sätta fokus på olösta krishärdar.

Tyvärr är vi inte övertygade om att det vi ser är en definitiv konjunkturvändning, allra minst i Europa, samtidigt som börsuppgången redan varit rejäl.

Förutsättningarna för februaribörsen ser dock hyggliga ut sett till att de allra färskaste konjunkturindikatorerna tolkats som att det värsta är över samtidigt som marknaden nu väntar på ECB:s nya gigantiska utlåning av nytryckta pengar.