Även om det var med liten marginal så var det nog med viss lättnad som riksbanksledningen konstaterade att den svenska inflationstakten (KPI) orkade över nollstrecket i den senaste mätningen.

Inflationstakten landade på 0,1 procent i februari, vilket var först gången sedan juni i fjol som den hamnade på plussidan. Det var säkert symboliskt viktigt för Riksbanken att Sverige inte fortsatta att klampa i deflationsträsket.

Än mer centralt för direktionens framtida penningpolitiska strategi var att den underliggande inflationen (KPIF), där effekten av räntesatsförändringar räknas av, steg till 0,9 procent och därmed fortsätter att visa en uppåtgående trend (se diagram).

Visserligen är det dyrare bensin som i hög grad trycker upp priserna i februari men det ska samtidigt konstateras att både KPI och KPIF blev något högre än i de prognoser som Riksbanken publicerade i februari. Men fortfarande är det en bra bit kvar innan vi närmar oss inflationsmålet på 2 procent.

På penningmarknaden har man dock gjort analysen att Riksbanken nu förväntas ta det lite lugnare framöver och kronan har stärkts påtagligt sedan inflationssiffrorna publicerades.

En euro kostar nu 9,10 kronor att jämfört med cirka 9,16 på onsdagsmorgonen. Det är den starkaste kronkursen mot euron sedan oktober 2014. Och just en starkare kronkurs har tidigare setts som ovälkomna nyheter för riksbanksledningen.

Dessbättre, i alla fall från Riksbankens horisont, är att kronan följer euron i spåren och i sin tur försvagas kraftigt mot den amerikanska dollarn. Här spelar ECB:s köp av obligationer en avgörande roll för valutautvecklingen och euron har tappat drygt 1,5 procent mot dollar bara under onsdagsförmiddagen.

Euro/dollar-kursen ligger nu på lite drygt 1,05 och pariteten mellan euro och dollar närmar sig därmed med stormsteg. Senast det rådde paritet mellan valutorna var i december 2002.

Men även om den svenska inflationen sakta hankar sig uppåt är det för tidigt att utesluta att det kommer nya stimulansåtgärder.  En hyggligt svag kronkurs kan möjligen trycka upp inflationen i det korta perspektivet men på lång sikt är det den svenska lönebildningen som är i fokus.

I dagens Prospera-mätning av inflationsförväntningarna kan det konstateras att både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna misstror Riksbankens möjligheter att nå sitt inflationsmål inom en rimlig tid. Arbetsgivarna spår en svensk inflationstakt på 0,9 procent om två år och 1,8 procent på fem år sikt. För arbetstagarorganisationerna är motsvarande siffror 1,1 respektive 1,7 procent.

Dessutom spår parterna löneökningar i spannet 2,1-2,4 procent per år de kommande åren. Det är ett tecken på att Riksbankens inflationsmål är på väg att tappa sin relevans som ankare för lönebildningen. Det ska dessutom jämföras med de årliga löneökningar på 3-4 procent som Fed-chefen Janet Yellen skulle vilja se för att påbörja de amerikanska åtstramningarna.

Med så låga löneökningar som arbetsmarknadens parter ser framför sig blir det svårt för Riksbanken att nå sitt inflationsmål utan hjälp av yttre omständigheter.

Vi närmar oss därmed allt mer ett läge där det kanske vore nyttigt för riksbanksledningen att, i alla fall kortsiktigt, kasta in handduken vad gäller uppfyllandet av inflationsmålet istället för att lansera allt mer av riktigt desperata åtgärder.