Det första som ska konstateras är att det politiska kaoset som uppstått sedan Sverigedemokraterna (SD) valde att gå ut med budskapet att man fäller regeringens budget inte haft speciellt stor inverkan på finansmarknaderna.

Förklaringen till det är den förhållandevis stabila ekonomiska situationen i Sverige och att det praktiska arbetet i regeringskansliet och i departementen trots allt kan fortgå under en övergångsperiod. Budgetramarna från vårbudgeten ligger tillsvidare fast.

Kronan försvagades några ören mot euron och under gårdagen men har idag återhämtat i stort sett hela det fallet. De långa svenska markandsräntorna har visserligen rört sig uppåt men det förklaras i sin tur i huvudsak av att internationella marknadsräntor rört sig i den riktningen.

Idag ser vi dessutom den svenska börsen stiga mitt under den heta budgetdebatten som väntas sluta i ett svidande nederlag för sittande regering.

På lite längre sikt är konsekvenserna av det politiska kaoset svårare att överblicka.

På marginalen påverkas givetvis den internationella synen på Sverige som förhållandevis politiskt stabilt. Det politiska landskapet i Sverige kommer i framtiden mer att se ut som i stora delar av övriga Europa och i de flesta fall har länderna lyckats hantera detta. För att Sverige ska klara av den omställningen krävs dock att den svenska blockpolitiken på något sätt bryts. Som det ser ut just nu talar inte mycket för att så ska ske, i alla fall inte på kort sikt.

Att Sverigebilden som politiskt stabil får sig en törn betyder också att vi i ett finansiellt krisläge inte kommer att ha samma motståndskraft mot spekulationer som vi hade i samband med eurokrisen. Så skulle det återigen bli en djup kris i euroområdet är det inte troligt att Sverige får samma status som ”trygg hamn” för internationella placerare.

På lite kortare sikt kan svenska hushåll givetvis dra öronen åt sig något när de upplever en ovanlig situation och om den politiska osäkerheten består.

På marginalen ska en sådan utveckling i sin tur betyda att prognoser för svensk ekonomi ska skruvas ner en aning eftersom det i storts ett i alla bedömningar ska vara hushållen som är den största tillväxtmotorn i svensk ekonomi framöver. Det skulle dessutom bidra till att det blir aningen svårare för Riksbanken att få upp inflationen till målet på två procent.

Mycket beror givetvis på vad som nu kommer att ske inom politiken.

Att den nuvarande regeringen faller står mer eller minder klart om deras budget får nej i en omröstning.

En socialdemokratisk minoritetsregering som förlitar sig på hoppande majoriteter är ett av alternativen som då står till buds. Frågan är om det skulle passa Allianspartierna att släppa fram Socialdemokraterna som det ”naturliga” statsbärande partiet när politiskt kaos annars hotar? Det skulle sannolikt vara politiskt kostsamt och förminska den egna ställningen.

Ett annat alternativ är ett extraval som troligen inget annat parti än möjligtvis SD ser som en attraktiv lösning.

Moderaterna står utan ledare medan Centerpartiet och delvis även Folkpartiet har interna splittringar att hantera. Alliansens önskescenario hade nog annars varit att regeringskrisen dröjt något år så att man fått chansen att omformera styrkorna samtidigt som man kunna dela ut nålstick mot regeringen i viktiga sakfrågor.  Risken är dessutom överhängande att det svåra parlamentariska läget består även efter ett nyval.

Vår sammantagna bedömning av det politiska läge som uppstått är att det trots allt är betydligt allvarligare än vad man kan utläsa av finansmarknadens tidiga reaktioner.

De politiska knutar som uppstått efter många år av blockpolitik - och ett nytt parti som klivit in på arenan och satt käppar i hjulet för tidigare praxis inom politiken – kommer att visa sig vara betydligt svårare att lösa upp än vad många för närvarande tror.