I vår förra marknadssyn valde vi att, trots en orolig omvärld, öka andelen aktier i vår modellportfölj. Det visade sig länge vara rätt strategi, men måndagens börsras svepte bort börsuppgången och facit i juni är nu plus minus noll.

Vår offensiva satsning att gå in på råvarumarknaden med 10 procent av kapitalet har inte varit lika lyckosam. En mycket svag avslutning på maj blev tung att bära med sig trots att många råvaror gått upp i pris sedan dess. Oljan är det stora undantaget. Där har priset fortsatt att sjunka och oljepriset har fallit med cirka 25 procent på en dryg månad.

Vår tes för ett öka risktagande var att världskonjunkturen skulle traggla sig framåt men att en något svagare tillväxt samtidigt skulle öppna för mer av ekonomisk-politiska stimulanser. Dessutom talade fortsatt höga företagsvinster och bristen på andra placeringsalternativ för aktier som investering.

När vi nu blickar framåt är förutsättningarna på många sätt likartade. Såväl ECB som Federal Reserve tycks stå i startgroparna för att ytterligare lätta på en redan i utgångsläget ultralätt penningpolitik.

Tonläget från EMU-politiker har dessutom förändrats från att närmast enbart fokusera på besparingsåtgärder och tagelskjortor för krisländerna till att i betydligt högre grad betona behovet av tillväxt för att komma till rätta med såväl statsskulder som andra strukturella problem.

I Kina fortsätter dessutom centralbanken med penningpolitiska lättnader och starka uppmaningar till banker att öka utlåningen till hushåll och företag. En uppmaning som ser ut att ha hörsammats enligt färsk statistik över utlåning.

Dessutom förväntar sig många att den kinesiska regeringen inom en snar framtid ska börja presentera olika typer av finanspolitiska satsningar för att få fart på den inhemska efterfrågan. Drömmen är massiva satsningar à la 2008 även om de kinesiska ledarna gjort sitt bästa för att tona ner satsningar i den storleksklassen.

Så sett till att juni enbart bjudit på begränsade ekonomisk-politiska satsningar och de kommande sommarmånaderna ser ut att erbjuda betydligt mer av den varan så borde aktier vara det självklara investeringsalternativet.

Men det finns några saker som oroar oss och där förutsättningarna ser ut att ha försämrat under senare tid.

Framför allt gäller det konjunkturbilden som blivit lite mörkare under de senaste månaderna.

I Europa är det i princip fritt fall i Medelhavsländerna samtidigt som den finansiella oron ökat. Den svaga realekonomiska utvecklingen i Sydeuropa börjar dessutom märkas i allt högre grad även i det hittills motståndskraftiga Nord. Det tyska IFO-indexet, som mäter humöret i tysk näringsliv och är Europas viktigaste konjunkturindikator, beskriver visserligen dagsläget som mycket starkt men förväntningarna på framtiden har mörknat betänkligt.

Den amerikanska ekonomi tragglar sig visserligen framåt men prognoserna för i år har justerats ned och oron för de negativa effekterna från eurokrisen sprider sig. Att sysselsättningsutvecklingen under de senaste månaderna varit en besvikelse och nyanmälda arbetssökande per vecka åter börjat närma sig symboliskt viktiga 400 000 gör oss dessutom lite oroliga för att hushållens efterfrågan inte ska växa på det sätt som lägre bensinpriser och rekordlåga räntor tidigare föranlett oss att tro.

I Kina är bilden lite mer splittrad med några hoppingivande siffror över export och import på pluskontot men där svagare detaljhandel, en skakig fastighetsmarknad och svagare indikatorer hamnar på minussidan.

På vårt oroskonto lägger vi dessutom signaler från en del företag att efterfrågan i Europa är svag och att även Kina visar tecken på att mattas. Och även om signaler från enskilda företag inte ska övertolkas så finns det nog ett begränsat utrymme för positiva överraskningar när företag framöver ska måla upp sin framtidsbild.

Så när vi ska lägga upp investeringsstrategin för den närmaste framtiden så kan vi konstatera att spänningen mellan de två motverkande krafter som styr det globala investeringsklimatet ökat sedan vår förra marknadssyn. Utgångsläget i form av konjunkturutveckling är sämre samtidigt som chansen för ekonomisk-politiska satsningar ökat.

När vi väger dessa krafter mot varandra så är det med viss tvekan som vi minskar vårt innehav av aktier från 50 till 40 procent av modellportföljen. Tvekan består främst i att vi fortfarande ser aktier som ett av få alternativ till att få rimlig avkastning på lite sikt. De långa marknadsräntorna är dessutom på väg upp och gör ränteplaceringar till ett ännu sämre alternativ än tidigare. När räntorna stiger faller priset på obligationer.

Samtidigt är vi lite skeptiska till hur kommande stimulans- och strukturåtgärder kommer att tas emot av finansmarknadens aktörer. Det finns en klar mättnad på ytterligare centralbanksstimulans och de positiva effekterna av en ny grekisk regering och räddningspaketet för spanska banker blev så kortvariga att man riskerade att missa börståget vid ett eventuellt besök på toaletten.

Det stora undantaget från mättnadsregeln är Kina där nya stimulanser har stora möjligheter att få fart på den inhemska efterfrågan. Den allt lägre inflationen ger dessutom den kinesiska ledningen gott om utrymme att agera.

Det här kan ge en positiv stimulans till börser världen över, men framför allt tror vi att nedpressade råvarupriser har chans att röra sig uppåt på Kinastimulans. Därför behåller vi också en investeringsandel på 10 procent i råvaror men skulle helst vikta ut oljepriset där vi fortfarande ser en tydlig nedsida.

Modellportföljen för juli innehåller därmed 40 procent aktier, 10 procent råvaror medan hälften av investeringsslanten får ligga kvar på bankboken.