Trots en lite positiv överraskning när dagens BNP-siffror för årets tredje kvartal presenterades så är bilden av ekonomin i EMU-området att den i bästa fall är stapplande. BNP-tillväxten i volym för det tredje kvartalet stannade vid 0,2 procent jämfört med andra kvartalet och vid 0,8 procent jämfört med motsvarande kvartal i fjol.

Men kanske ska gemene man egentligen inte bli så förvånad. Den genomsnittliga tillväxten i EMU-området under den senaste 20-årsperioden ligger på måttliga 1,6 procent. Den siffran dras dock ner av det mycket kraftiga BNP-fallet 2009.

Än mer allvarligt för EMU-området är att BNP-tillväxten i löpande priser är så svag. Mätt på det här sättet stiger visserligen BNP-tillväxten något men stannar ändå på måttliga 1,6 procent. Här ligger annars genomsnittet för de senaste 20 åren på omkring 3,2 procent.  Orsaken är givetvis den låga inflationen som i oktober landade på 0,4 procent (BNP-deflatorn är något högre).

Den svaga tillväxen i löpande priser riskerar att förvärra det långsiktiga problemet med den höga skuldsättningen i majoriteten av staterna som ingår i eurosamarbetet. Målet för budgetunderskotten och statsskulderna är satta i relation till BNP i löpande priser. Svag tillväxt parat med låga prisökningar är en mördande cocktail mot möjligheterna att beta av skuldbergen som i många fall hamnar nära eller över 100 procent av BNP.

Målet för budgetunderskotten är i sin tur satt till att de ska vara maximalt tre procent av BNP.  Med lite enkel matematik kommer vi då till slutsatsen att skuldbergen i EMU-området kommer att fortsätta växa givet den svaga tillväxten i löpande priser. För att stabilisera skulderna krävs antingen att tillväxten och prisutvecklingen tar fart eller att man skärper budgetkraven.

Att oron för statsfinanserna trots allt inte tar förnyad fart beror i sin tur på att ECB lovat att göra allt som står i deras makt för att behålla den finansiella stabiliteten i EMU-området.  

Det är bland annat, eller kanske snarare i högsta grad, mot den här bakgrunden man ska se ECB:s desperata kamp för att få fart på inflation och tillväxt. Det är något som vi på Placera tror bidrar till att banken relativt snart börjar köpa statsobligationer i stor skala.

Likheterna med Japans kris under de senaste 20 åren är slående. Det som saknas är att japansk ekonomi samtidigt drabbades av ett mycket kraftig fall i tillgångspriserna. Det har vi, förutom i delar av regionen, inte sett i EMU-området i stort.

Ändå är de långsiktiga konsekvenserna att vi knappast får se någon räntehöjning i EMU-området under överskådlig framtid (säg kring fem år). Det betyder i sin tur att även Riksbankens möjlighet att strama åt penningpolitiken blir mycket begränsade. Minsta räntehöjning lär bidra till starkare krona vilket visat sig vara svårt för svensk industri att hantera.

På riktig kort sikt riktas nu finansmarknadens och politikernas blickar mot det G20-möte som ska hållas i Brisbane i helgen. Vid mötet i februari satte politikerna ett ambisöst mål där man utlovade insatser för att lyfta den globala tillväxten med två procent extra fram till 2018.

Från amerikanskt håll börjar nu kritiken mot Europeiska politikers oförmåga att prestera resultat, som skulle kunna bidra till detta, att växa.

Räkna därför med ytterligare kritik mot Tyskland som inte bara valt att hålla hårt i de finanspolitiska slantarna utan också ståtar med ett närmast skenande överskott i bytesbalansen som snart börjar närma sig tio procent av BNP.

Ett positivt utfall av G20-mötet skulle i sin tur kunna bidra till mer av optimism på finansmarknaderna även om historien visar att glädjen sällan blir långvarig eftersom de politiska ledarna sälla lyckas leverera löften i luftiga kommunikéer.