ECB-chefen Mario Draghi anslog en tämligen dyster ton vid torsdagens presskonferens efter att banken meddelat att man låter räntan ligga still på 0,75 procent. Den senaste tidens makrostatistik för EMU-området har också i de flesta fall varit mycket nedslående.

Inköpschefsindex för industri och tjänstesektor sjönk till 46,6 respektive 46,5 i mars och ligger därmed med bred marginal under den 50-nivå som markerar gränsen mellan upp- och nedgång. Dessutom slog arbetslösheten ett nytt dystert rekord när den steg till 12,0 procent i februari.

Att ECB trots detta valde att inte sänka räntan får ses som ett utslag av uppgivenhet då man inte tror att det skulle ha speciellt stor inverkan på den ekonomiska tillväxten. Ändå är det givetvis nästa steg som banken kan och troligen måste ta.

Därtill kan banken givetvis försöka pumpa ut ytterligare likviditet i det finansiella systemet men EMU-områdets problem är inte bristen på pengar utan snarare att efterfrågan på kapital till investeringar och konsumtion är så låg. Det märkas bland annat genom att de europeiska affärsbankerna numera väljer att betala tillbaka delar av de lån (LTRO) som man tog upp i ECB under fjolåret.

Fredagens detaljhandelssiffror för EMU-området bekräftar dessutom en fortsatt stor försiktighet hos hushållen. Försäljningen minskade i februari med 1,4 procent jämfört med motsvarande månad i fjol. På marginalen något bättre än analytikernas nedtryckta förväntningar.

Att de politiska ledarna i EU numera i högre grad betonar tillväxtbefrämjande åtgärder istället för att ensidigt trycka på sparande som ett medel att hantera krisen är ett hoppingivande tecken. Det är ju en överdriven sparnit som lett EMU-området ner i en allt djupare recession.

BNP-tillväxten under fjolårets sista kvartal landade på  minus 0,6 procent och takten i nedgång har dessutom successivt ökat. Några konkreta åtgärder för att få fart på tillväxten har däremot inte presenterats.

Men ett exempel på hur illa det är ställt och hur sparniten riskerar att slå hårdare än tänkt står att finnas i utvecklingen i Spanien. Det står numera mer eller mindre klart att landet inte kommer att klara sin sparbeting för det här året. Det beror inte främst på brister i sparniten utan helt enkelt på att spansk BNP sjunker ytterligare i år, och eftersom sparmålen är satta i förhållande till BNP så ökar därmed sparkraven automatiskt.

Hur EU-ledarna väljer att hantera detta blir ett test av den nya strategin att fokusera på tillväxten. Att inte tvinga Spanien till ytterligare sparande vore ett steg på den vägen. Det borde numera vara uppenbart för de flesta att det ensidiga betonandet av sparande har nått vägs ände.

Vi räknar med att det blir fortsatt dyster makrostatistik för EMU-området under de närmaste månaderna. Nu är dock förväntningarna bland analytiker och marknadsbedömare så nedtryckta att det mycket väl också kan komma en del positiva överraskningar.