Även om riksbanksdirektionen var djupt oenig blev bankens beslut att leverera nya penningpolitiska stimulanser.

Obligationsköpen utökades med ytterligare 30 miljarder fördelat på 15 miljarder nominella respektive 15 miljarder reala statsobligationer. Köpen genomförs under första halvåret 2017.

Det betyder att banken, när köpen slutförs i mitten av nästa år kommer att äga statsobligationer motsvarande hiskeliga 275 miljarder kronor.

Riksbankens innehav kommer att omfatta 46 procent (!) av den totala utestående stocken av nominella obligationer och omkring 20 procent av de reala. På det stora hela helt absurda siffror i en ekonomi som fungerar alldeles utmärkt.

Vice riksbankschefen Martin Flodén reserverade sig mot beslutet och ville begränsa summan till 15 miljarder medan Henry Ohlsson och Cecilia Skingsley inte ville utöka köpen överhuvudtaget.

Det innebär att det var Stefan Ingves utslagsröst som fällde avgörandet.

Det är egentligen högst förståeligt att direktionen var oenig. Svensk ekonomi befinner sig i högkonjunktur och närmar sig fullt resursutnyttjande samtidigt som även omvärldskonjunkturen är på väg att förbättras.

Effekten av ytterligare penningpolitisk stimulans är dessutom högst tveksam. Att några i direktionen då tycker att det är svårt att motivera mer stimulanser är ett sundhetstecken.

Lite underligt är det också att banken beslutar om stimulanser trots att tillväxtprognoserna justeras upp, inflationsprognoserna ligger kvar på samma nivå som i oktober och att prognoserna över löneökningarna justeras ner.

För nästa år väntas BNP-tillväxten landa på 2,4 procent (2,0 procent var prognosen i oktober), KPI-inflationen bli 1,4 procent (1,4) och löneökningarna stanna vid 3,1 procent (3,2).

Små justeringar kan tyckas men det hade mot den här bakgrunden varit mer rimligt att stimulera i samband med oktobermötet.

Noterbart är dessutom att facken inom industrin i sina avtalskrav inför nästa år begär 2,8 procent i löneökningar medan arbetsgivarnas motbud ligger runt 1,5 procent.

Hamnar löneökningarna någonstans i mitten av det spannet blir det fortsatt svårt för Riksbanken att nå sitt inflationsmål.

Det är också tydligt att ingen av arbetsmarknadens parter tror att Riksbanken ska kunna nå sitt inflationsmål inom rimlig tid.

Det som ändå fällt avgörandet är högst troligt att de tre övriga i direktionen var rädda för en kraftig kronförstärkning om stimulanserna skulle utebli.

Det skulle göra det ännu svårare att nå inflationsmålet. I sammanhanget väger det tungt att ECB i sin tur utökade sina köp av obligationer vid sitt möte den 8 december.

På finansmarknaden tycks man ändå ta fasta på att riksbankens stimulanser nu nått vägs ände. Det krävs ju trots allt att bara en ytterligare direktionsmedlem börjar tveka för att det inte ska bli fler åtgärder.

Kronan har stärkts kraftigt efter riksbankens besked och en dollar kostar nu 9,27 kronor efter att ha varit uppe runt 9,40 kronor under dagen. Mot euron är motsvarande förstärkning från 9,77 till 9,64 kronor.

Samtidigt har effekten på de långa marknadsräntorna av ytterligare obligationsköp varit marginellt. Den svenska tioårsräntan ligger kvar på de 0,67 procent som den avslutade gårdagen på.

På Placera gör vi i dagsläget bedömningen att det här, med hög sannolikhet, var Riksbankens sista stimulansåtgärd för den här räntecykeln.

Vi tror också att kronförstärkningen kommer att fortsätta under inledningen av nästa år givet att svensk och global ekonomi fortsätter att utvecklas som trenden för närvarande ser ut.

Nästa penningpolitiska beslut presenteras den 15 februari och det skulle inte förvåna om vi, tvärtemot vad Riksbanken tror, får se en kraftig kronförstärkning inför eller i samband med detta beslut.