Trots allt sämre globala tillväxtsignaler har börser världen över stigit under september månad. Till de bättre börserna hör den svenska som är upp med runt 4 procent.

Förklaringen till uppgången är att såväl ECB som den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, presenterat nya penningpolitisk åtgärder - i det första fallet för att undvika en regelrätt kollaps i det krisdrabbade Sydeuropa och i det andra fallet i ett försök att gjuta nytt liv i en konjunkturåterhämtning som börjat tappa kraft. Centralbanksbesluten har i förlängningen betytt att riskviljan på finansmarknaden tagit ett rejält kliv uppåt.

Vårt beslut inför september att ligga kvar med en så förhållandevis låg aktieandel som 40 procent i vårt allokeringsförslag har därför visat sig vara onödigt försiktigt. För även om vi fått rätt i vår syn att de globala tillväxtutsikterna skulle försvagas när höstmörkret började krypa på oss, så missbedömde vi den riskaptit som förväntningarna om centralbanksstimulanser gav. Marknadsaktörerna var helt enkelt inte så mätta på den typen av åtgärder som vi hade räknat med.

På råvarusidan är det mer tydligt att de svagare konjunkturutsikterna börjat bita och prisnedgången på flertalet råvaror är kraftig sedan mitten av september. Men nedgången kommer också som en rekyl på en kraftig uppgång under sommarmånaderna.

Det är för övrigt ett tydligt mönster för både aktier och råvaror att bägge marknaderna gått in i en betydligt svagare fas sedan mitten av september. Både börsen och råvarumarknaden nådde sin topp den 14 september samtidigt som de långa marknadsräntorna också noterade sommarens toppnotering.

Det här var dagen efter Federal Reserves beslut att utvidga sitt program för köp av obligationer, den här gången dessutom med löftet att det inte finns någon bortre gräns för hur länge köpen kan pågå eller hur mycket det kan köpas för.

Med den marknadsutvecklingen i ryggen är det inte speciellt svårt att dra slutsatsen att mycket av prisuppgångarna byggts på förhoppningar om stimulanser, men att när de väl presenterades blev entusiasmen inte lika stor.

I ECB:s fall handlar det kanske främst om att det ser ut att dröja innan banken kan skrida till verket och börjar köpa krisdrabbade länders statsobligationer. Det återstår fortfarande att ta beslut kring den permanenta krisfonden ESM:s möjligheter att köpa statsobligationer på primärmarknaden samtidigt som det finns en ovilja i länder som Spanien och Italien att söka direkt stöd. Innan detta sker kan inte ECB agera.

I Federal Reserves fall handlar det snarare om en ökad skepsis kring de realekonomiska effekterna av de nya penningpolitiska åtgärderna. Det är mycket tveksamt om åtgärderna kommer att ha annat än en marginell effekt på tillväxten, en åsikt som även framförts att medlemmar i den direktion som styr över bankens penningpolitik.

När vi nu blickar fram mot oktober så är det mot bakgrund av allt svagare konjunktursignaler, främst i Europa, men också tydliga svaghetstecken i Nordamerika och Asien. Samtidigt har de stora centralbankerna i väst spelat ut sina kort. Det i sig gör oss mycket tveksamma till att addera någon form av risk till vårt allokeringsförslag.

Men det finns några ljuspunkter i mörkret.

Spanien har numera lagt fram en stram budget för 2013 med såväl besparingar som skattehöjningar på agendan. Och även om landet inte lär nå sina besparingsbeting fullt ut så är det troligt att EU-kommissionen kommer att ge landet klartecken för att erhålla stöd från krisfonderna ESFS/ESM, både i form av det redan utlovade stödet till bankerna men i förlängningen också i form av stödköp av obligationer. Om och när Spanien söker sådant stöd skapas utrymme för ECB att agera.

En annan faktor som kan lyfta riskaptiten under oktober är den partikongress som kommunistparitet i Kina ska genomföra. Ett nytt ledargarnityr ska ta plats och även om vi inte vet särskilt mycket om deras agenda så finns det förhoppningar om att Kina ska presentera nya stimulanser för att få fart på den inhemska efterfrågan. Det kan ge ett lyft för såväl börs som råvaror och det av mer substantiell karaktär eftersom det här är stimulanser som vi med säkerhet vet har positiv effekt på tillväxten.

Åt andra hållet verkar i sin tur risken för ökade politiska slitningar inom EMU-området, både i den politiska toppen och på gräsrotsnivå. Stora folkliga protester är exempelvis att vänta i Spanien samtidigt som bland annat Tyskland, Finland och Nederländerna blivit allt mer skeptiska mot nya stödåtgärder.

I USA har förvisso den amerikanska bostadsmarknaden piggnat till samtidigt som hushållen hittat tillbaka till butikerna. Men nu närmar sig presidentvalet och därmed också en allt hetare debatt kring hur USA ska undvika det "fiskala stup" som väntar under 2013, om inte politikerna kan komma överens om att begränsa effekten av tidigare sparbeslut. Det är viktigt att påminna sig om att i princip alla prognosmakare som väntar sig en vändning uppåt under 2013 räknar med att den här frågan ska finna sin lösning.

Därmed är vi tillbaka på konjunkturutvecklingen och där är det bara att konstatera att det ser mörkt ut och att någon vändning uppåt inte tycks finnas i sikte i närtid. Däremot finns möjligheten att konjunkturindikatorerna nu börjar stabiliseras, om än på låga nivåer. Det kan i så fall räcka för att gjuta in lite framtidsoptimism hos placerarna.

Sammantaget hamnar vi i synen att vi visserligen ser en skakig finansmarknad framför oss men att det ändå inte är helt nattsvart. Vi räknar dock med att volatiliteten på börsen kommer att börja stiga och att det kommer att bli stora enskilda rörelser efter tunga makrosiffror och politiska beslut och rykten.

I den här miljön väljer vi att ligga kvar med en aktieandel på 40 procent i vårt allokeringsförslag. Det är en fortsatt försiktig strategi för den som vill sova lugnt om natten. Den aktive och riskvillige placeraren har dock goda möjligheter att hitta bra köplägen framöver eftersom vi räknar med att turbulensen på börsen ökar. 

På råvarusidan väljer vi dock att skruva ner vår exponering från 15 till 10 procent. I valet mellan att satsa hårt på att kinesiska stimulanser ska ge ett nytt lyft och risken för nedgångar i spåren på svagare global tillväxt väljer vi den något försiktigare strategin. Den baseras också på att prisuppgångarna varit kraftiga under sommaren och att det kan vara dags att plocka hem en del av vinsten för den som valt att följa vårt råd.

Det betyder att hälften av investeringsslanten ska placeras på en räntemarknad  som i sin tur är knepigare än vanligt. Centralbanksstimulanser borgar visserligen för fortsatt mycket låga räntor i trygga ekonomier som den svenska. Ur den aspekten är en placering i en lång räntefond ett tryggt alternativ, men å andra sidan är avkastningen i förhållande till risken för stigande räntor inte särskilt attraktiv. Stigande räntor betyder att priset på obligationer faller och snabbt gröper ur eventuella ränteintäkter. 

Korta räntefonder ger i sin tur ännu lägre avkastning i utgångsläget men där är å andra sidan risken för ränteuppgångar i princip obefintlig i det korta perspektivet. Så som parkeringsplats i väntan på bättre börstider är det här givetvis ett fullgott alternativ.

Räntebevis och företagsobligationer ger i sin tur bättre avkastning. Vi vill dock poängtera att marknaden för företagsobligationer varit superhet under en längre tid och att mycket av uppgången i den typen av fonder redan kan ha skett. Men här finns det fortfarande en del hyggliga alternativ men till stigande risk.

Bankboken är därmed fortfarande ett attraktivt alternativ eftersom man fortfarande kan hitta konton som ger hygglig ränta.

Vårt allokeringsförslag för oktober innehåller därmed 40 procent aktier, 10 procent råvaror medan resten fördelas på räntemarknaden men där bankkontot fortfarande får svälja huvuddelen av kapitalet.