Januari bidde en börstumme. I december stängde det breda OMXS PI-indexet på 368,5 och januari stängde på 365, en knapp procent ned. Men trots den modesta rörelsen har det varit en händelserik månad.

Fram till mitten av januari var det en stark börs. Men sedan kom stigande oro för såväl kronkurs som inflation och som lök på laxen tillkom en hel del politisk oro med epicentrum i Egypten. På den ekonomiska arenan var det dock den starka kronan och inflationsoro som stod i centrum.

I Kina nåddes i november 28-månadershögsta med en inflation på 5,1 procent och i Indien steg inflationen till hela 8,4 procent i december. Med sådana ökningstal så är det inte konstigt att tillväxtländerna är på väg att svänga från en deflationskraft till en inflationskraft, och när det kommer samtidigt som råvarupriserna skenar så är det naturligt att det skapar inflationstryck globalt.

Det förefaller ändå lite tidigt att oroa sig för inflation i Europa. Men en anledning till vaksamhet är att den är så svår att bli av med om den får fäste.

Det sägs att ha lite inflation är som att vara lite gravid - det funkar inte på det viset. Om inflationen stiger, och framför allt om förväntningarna på stigande inflation får fotfäste, blir den ofta bestående eftersom det påverkar långsiktiga faktorer såsom lönebildningen. Således är det nog mycket som hänger på om marknadens aktörer tror att dagens stigande inflationstakt kommer att bli bestående eller ej.

Inflation är ett monetärt fenomen och är därför centralbankernas huvudvärk. Inflation brukar bekämpas med stigande räntor men i Europa är det inte så lätt att höja dessa då det kan knuffa hårt skuldsatta länder över kanten.

Här kanske det handlar om att man kommer tolerera en tillfälligt högre inflation eftersom den drivs mer av råvaru- och energipriser än av faktorer som man kan påverka med räntepolitik (efterfrågesidan, lönebildning, med mera).

Och det höga oljepriset är mer ett symptom på en återhämtning i ekonomin än en extern "chock" som måste pareras. Dessutom är stigande räntor ett trubbigt vapen som bäst biter på generella prishöjningar än den situation vi har nu där det endast är vissa varukategorier som uppvisar inflationstendenser, det vill säga en relativprisförändring.

En gissning är därför att centralbankerna i Europa kommer att fortsätta prioritera tillväxt så länge kärninflationen (exklusive energi och räntor) inte stiger.

I tillväxtländerna är det en annan femma. Där är inflationen väsentligt högre, och den utgör en större risk där framför allt energi- samt livsmedelspriser har drivit upp inflationen.

Vår bedömning är därför att inflationen än så länge inte är ett så stort hot och vi tar stöd i ECB-chefen Jean Claude Trichets sammanfattning av läget i förra veckan. Han sade då i en intervju med Wall Street Journal att "ECB kan ha överseende med tillfälliga inflationsökningar så länge det inte leder till acellererande löneinflation".

Och det är svårt att se hur stigande råvarupriser ska åstadkomma detta, i synnerhet i industriländerna, där vi fortfarande har långt till kapacitetstak och full sysselsättning. Det enda som skulle kunna åstadkomma detta är just en förväntan om inflation som skulle få fackförbund och andra arbetsmarknadsparter att ta med stigande priser i löneanspråken. Men det lär vara en högoddsare.

Även om inte inflationen ter sig som ett hot i vår del av världen är en större risk att råvarukostnaderna kommer drabba de bolag som går bäst just nu - verkstadsbolagen.

De har en hög andel råvarukostnader sett till de totala kostnaderna och därför kan det bli en kännbar effekt. Så det lär bli en kapplöpning mellan å ena sidan försäljningstillväxt och kostnadsinflation å den andra. Just nu leder försäljningstillväxten.

För verkstadsbolagen tillkommer problemet med en stark krona, och visst kommer det att slå mot lönsamheten. Men även för valutaproblemet gäller det att behålla perspektivet, dels för att nivåerna inte är så alarmerande då exempelvis euron faktiskt ligger nära den nivå den introducerades på, dels för att en stark krona faktiskt är ett hälsotecken. En stark ekonomi får också en stark valuta!

Och Sveriges ekonomi är faktiskt mer än de stora exportbolagen. För de allra flesta företag är inte en starkare krona något större bekymmer och för hushållen betyder det att värdet på våra tillgångar ökar, liksom vår köpkraft.

Finansiell styrka är också något som vi kan se inte bara i ekonomin i stort utan också hos verkstadsbolagen. Det öppnar intressanta möjligheter till förvärv, höjda utdelningar eller en kombination.

Detta tema med förvärv och fusioner kan bli en spännande krydda under året och det bör ge fortsatt stöd åt aktierna, även om råvarupriser och kronkurs kommer att återkomma som orosmoment.

Vi tror att effekten på bolagens lönsamhet kommer att synas mer och mer under kommande kvartal i takt med att bolagens prissäkringar löper ut och läggs om, så det är en större fråga längre fram in i 2011.

Som synes i SKF:s bokslut väntas valutaeffekterna bita på allvar under 2011. Bolaget förutspår en negativ valutaeffekt på 900 Mkr, en mångfalt högre nivå än under 2010. Det är givetvis ett problem, och det kan lägga sordin på kursutvecklingen på kort sikt trots att vinsttillväxten är hög.

Inledningen på året har varit svag och dagens rapport från SKF förstärker intrycket av en sektor där det just nu är mer fokus på hot än långsiktig potential.

Så en klok investeringsstrategi är nog att säkra sig själv genom att äga lite bolag "uppströms" om verkstadsbolagen - det vill säga råvarubolagen. I råvarusektorn innebär prisökningar inte ökade kostnader utan ökade intäkter och det är en trend som ser ut att bestå.

Vad gäller övriga sektorer kan den aktive investeraren prioritera tjänstebolag, detaljhandelsbolag med mera där valutaeffekterna är neutrala eller positiva. För specifika aktierekommendationer hänvisar jag till artikeln "Tio köpvärda aktier".