Riksbanken har vid ett flertal tillfällen, under de 20 år som man bedrivit inflationsmålspolitik, fått hård kritik för att banken legat snett i sin räntesättning. De allra senaste åren har kritiken främst handlat om att Riksbanken agerat alltför senfärdigt när räntan sänkts och därmed har inflationen blivit för låg och arbetslösheten för hög.

Även om det många gånger säkert har svidit lite i egona hos riksbanksdirektionens ledamöter har det ändå varit en kritik som säkert varit tämligen lätt att skaka av sig och dessutom har möjligheten alltid funnits att rätta till de fel som begåtts.

Men nu skakar också själva grundvalarna för Riksbankens penningpolitik.

En grundpelare för penningpolitiken och inflationsmålet på två procent är, precis som Riksbanken själva skriver i dagens pressmeddelande, att vara ett nominellt ankare för pris- och lönebildning. Det betyder att arbetsmarknadens parter måste ha ett grundmurat förtroende för att Riksbanken ska nå sitt mål på två procents inflation. I alla fall på medellång sikt.

Efter att Riksbanken under de tre senaste åren missat sitt inflationsmål grovt och Sverige dessutom befinner sig i en period med utdragen deflation har det förtroendet från arbetsmarknadens parter inte bara naggats i kanten utan fullständigt eroderat.

Från arbetsgivarhåll har man varit tydlig med att inflationsmålet nu spelat ut sin roll som ankare för lönebildningen och att det är bättre att utgå från den faktiska inflationen (-0,3 procent i december) när löneförhandlingarna ska genomföras. Sänkta löner är inte ett otänkbart scenario utifrån arbetsgivarnas perspektiv.

Från arbetstagarhåll är man visserligen lite mer försonlig i tonen men i de mätningar som genomförts sjunker även deras förväntningar på den framtida löneutvecklingen i allt raskare takt.

Det är mot den här bakgrunden man ska se på Riksbankens drastiska besked att sänka styrräntan under nollstrecket samtidigt som banken aviserar köp av statsobligationer för 10 miljarder kronor.

Givetvis är ett av målen med åtgärderna att få inflationen att så sakteligen stiga mot målet på 2 procent, men inte ens Riksbanken kan rå över de globala krafter som bidrar till att trycka ner inflationen i världen i stort.  På marginalen spelar dessutom dagens räntebesked liten roll för den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Vi hade redan nollränta och en undervärderad krona. 

Det enda riktiga storheten i den framtida inflationen som Riksbanken har, eller rättare sagt kanske har haft, möjlighet att påverka är löneutvecklingen (förutom givetvis räntan i sig). Skulle den möjligheten falla bort har inflationsmålspoltiken egentligen helt spelat ut sin roll och därmed kommer också Riksbankens maktposition att försvagas väsentligt.

Givetvis kommer inte Riksbanken att göra någon vidare poäng av detta även om sjunkande inflationsförväntningar, även på medellång sikt, sannolikt varit den största triggern bakom dagens räntebeslut. Det kommer mer att handla om de traditionella frågorna om den ekonomiska utvecklingen i stort.

Vi på Placera ser dock dagens beslut i högre grad som ett desperat försök att visa handlingskraft för att om möjligt återfå förtroendet för inflationsmålet och därmed för Riksbanken i stort.

Det betyder samtidigt att så länge inflationen fortsätter att vara besvärande låg och tugga på kring nollstrecket så kommer Riksbanken att antingen tvingas fortsätta leverera nya penningpolitiska satsningar eller välja att kasta in handduken och erkänna att penningpolitiken till slut verkligen nått vägs ände.

Vilken väg banken väljer är vi på Placera faktiskt lite osäkra på. Nu har penningpolitiken tagit sig in på okänt territorium.

En liten paradox i sammanhanget är att Riksbanken, samtidigt som man den levererar en sänkning av sin styrränta till exceptionella -0,1 procent, presenterar en prognos för svensk ekonomi som är påfallande optimistisk. BNP-tillväxten väntas landa på 2,7 procent i år och på 3,3 procent 2016.

Många länder i vår omvärld bör bli gröna av avund när de ser sådana tillväxttal.