Så befinner sig EMU-området än en gång på gränsen till recession. BNP-tillväxten stannade på 0,0 procent mellan det första och andra kvartalet i år och jämfört med första kvartalet i fjol blev uppgången blygsamma 0,7 procent. Samtidigt fortsätter inflationen att vara plågsamt låg och landade på 0,4 procent i årstakt i juli.

Det här var egentligen inga större överraskningar även om BNP-siffran blev något lägre än analytikerna hade väntat sig. Samtidigt visar siffrorna att EMU-området har en lång väg att vandra innan ekonomin normaliseras och att utvecklingen olyckligtvis går åt fel håll förnärvarande.

Bland de allvarligaste i dagens BNP-rapport är att de tre stora ekonomierna i EMU-området alla går riktigt dåligt.

I Frankrike ligger tillväxten stilla och Italien har sjunkit ner i recession med negativ tillväxt för andra kvartalt i rad. Tyskland – den tänkta ekonomiska motorn för hela EMU-området – uppvisar också negativ tillväxt då BNP, lite överraskande, sjönk med 0,2 procent mellan årets första och andra kvartal.

Givetvis ökar dagens siffror trycket på ECB att agera med ytterligare penningpolitisk stimulans. I första handlar det om att börja köpa obligationer i stor skala. Men frågan är vilken effekt detta skulle få?

Marknadsräntorna i EMU-området ligger redan på rekordlåga nivåer. I flera fall handlar det om marknadsräntor som inte skådats under hela efterkrigstiden. Noterbart är exempelvis att en tysk 30-årsränta ligger på strax över 1,9 procent och att tioårsräntan nu sjunkit till under 1,0 procent. Så problemet är inte räntorna utan fortsätter att vara den låga efterfrågan på kapital till konsumtion och investeringar. Efterfrågan på privata lån sjönk med 1,0 procent i årstakt i juni.

En annan effekt, och det som ECB i allt högre grad tycks sikta på, är att få ner euro-kursen för att på så sätt få upp både den ekonomiska aktiviteten och inflationen. Här är ett dilemma att EMU-området (framför allt Tyskland) redan har ett rekordstort överskott i handeln med andra länder vilket både bidrar till att stärka euron och göra det svårt att motivera en euroförsvagning gentemot internationella partners med stora handelsunderskott.

Ett sätt att lösa upp knutarna, i alla fall delvis, vore om man kunde förmå Tyskland att i betydligt högre grad stimulera den inhemska efterfrågan. Det är ett krav som länge framförts av utomstående bedömare som exempelvis Internationella valutafonden (IMF).

Det skulle både bidra till att den ekonomiska tillväxten tog bättre fart i såväl Tyskland som EMU-området samt minska överskotten i utrikeshandeln. Men här är det tveksamt om tyskarna är beredda på att axla även den manteln i EMU-samarbetet.

Sammantaget visar dagens siffror att problemen i EMU-området åter riskerar att bli en ordentlig finansiell oroshärd. Obefintlig tillväxt parat med låg inflation är en mördande cocktail för möjligheterna att sanera statsfinanserna.

Målet för besparingarna är satt i relation till BNP. Ju svagare tillväxt, desto hårdare blir sparkraven. Inte att förvåna har exempelvis Frankrike redan meddelat att man överger budgetmålet för de närmaste åren.