På onsdagsmorgonen publicerade TNS Prospera sin senaste undersökning av inflations- och löneförväntningar hos penningmarknadens aktörer och arbetsmarknadens parter. Det var, som vanligt nuförtiden, ingen särskilt munter läsning för Riksbanken. Även om det fanns en del ljusglimtar.

Inflationsförväntningarna på fem års sikt steg marginellt från 1,73 till 1,78 procent. Det är visserligen fortfarande under Riksbankens inflationsmål på 2 procent men att inflationsförväntningarna inte fortsätter att sjunka tolkas ändå säkert positivt av ledamöterna i riksbanksdirektionen.

Däremot är det säkerligen besvärande att inflationsförväntningarna på två års sikt ligger så lågt som 1,1 procent och inte visar några tecken på att stiga. Att inflationsförväntningarna ligger så lågt är en faktor att räkna med inför den kommande avtalsrörelsen.

Därför är det heller inte så förvånande att löneförväntningarna hos arbetsmarkandens parter fortsätter att vara nedpressade.

Nu stiger visserligen löneförväntningarna på två års sikt hos arbetstagarorganisationerna från 2,4 till 2,6 procent men det kan närmast tolkas som att dessa redan nu börjar positionera sig inför avtalsrörelsen.  

På samma sätt gör arbetsgivarna där löneförväntningarna i stället sjunker från 2,1 till 1,8 procent.

Men även om löneökningarna skulle hamna i den övre delen av spannet mellan arbetsgivare och arbetstagare så innebär det att det blir svårt för Riksbanken att klara sitt inflationsmål, även på längre tidshorisonter. I alla fall givet att produktiviten åter börjar närma sig mer normala nivåer.

Det är också ganska tydligt i dagens siffror att arbetsmarknadens parter i allt högre grad är på väg att distansera sig från den tidigare rådande ordningen att använda Riksbankens inflationsmål som ett sorts ankare för löneförhandlingarna.

Bland arbetsgivarna är det redan en uttalad önskan att släppa inflationsmålet och i stället ta större hänsyn till hur löneutvecklingen ser ut i våra viktigaste konkurrentländer. Riksbanken är därmed på väg att förlora, inte bara kampen om inflationen, utan också det viktigaste skälet för att vi överhuvudtaget har ett inflationsmål.

Det är mot den här bakgrunden man ska se på de extremåtgärder som banken tagit till för att försöka lyfta den svenska inflationen. Från arbetsgivarhåll har Riksbanken dessutom kritiserats för att spela arbetstagarparterna i händerna.

På torsdag publiceras de svenska inflationssiffrorna för maj. Väntat är att inflationen landar på -0,1 procent. Ett utfall i de trakterna kan säkert, tillsammans med dagens Prospera-siffror och en starkare krona, leda till att Stefan Ingves snart presenterar nya stimulansåtgärder.

För inte släpper Riksbanken taget om inflationsmålet – även om det just nu kanske vore klokast.