Analytiker världen över har sedan en lång tid tillbaka pekat på kombinationen av recession och deflation i EMU-området som den största risken mot såväl en global återhämtning som för humöret på finansmarknaderna. Därför var det en stor besvikelse för de flesta när Markit Economics på torsdagens presenterade november månads preliminära inköpschefsindex för euroländerna.

Inköpschefsindex för industrin backade från 50,6 i oktober till 50,4 i november och orkar därmed med knapp nöd över det 50-streck som enligt tumregeln markerar gränsen mellan tillväxt och nedgång. En mycket liten ljuspunkt var att indexet över produktion steg något men det skymmer knappast bilden av en industri som har det kämpigt för närvarande. Orderingången sjönk för tredje månaden i rad och det indexet parkerar på den lägsta nivån sedan i maj i fjol.

Lika allvarligt är det att tjänstesektorn också börjar gå allt sämre. Inköpschefsindexet för tjänstesektorn backade till 51,3, vilket är den lägsta nivån på elva månader. Att indexet för tjänstesektorn utvecklas svagt tyder dels på ett fortsatt försiktigt näringsliv, dels på att hushållen också tycks vara på väg att strama åt penningpungen.

Det sammansatta indexet för både industri- och tjänstesektorn sjönk därmed, med ett värde på 51,3, till den lägsta nivån sedan sommaren 2013.

Det förtjänas också att noteras att priserna i såväl industri som tjänstesektor fortsätter att uppvisa den sjunkande trend de haft allt sedan april 2012. Risken för att det här i sin tur övergår i regelrätt deflation i ekonomin som helhet är överhängande då inflationstakten i utgångsläget ligger på låga 0,4 procent.

För ECB är den här utvecklingen förstås ett tecken på att den nuvarande – och mycket expansiva – penningpolitiken inte lyckats uppnå sina mål utan att mer kommer att krävas.

Tidigare i veckan krattade ECB-chefen Mario Draghi lite försiktigt i manegen för ytterligare insatser som troligen skulle innebära storköp av både företags- och statsobligationer. Effekten på realekonomin är däremot tveksam sett till att marknadsräntorna redan i utgångsläget är mycket låga och att efterfrågan på nya lån är begränsad såväl i näringsliv som bland hushåll.

Att ECB tvingas ut på banan är sannolikt en del av förklaringen till att finansmarknaderna reagerat på dagens EMU-siffror förhållandevis lugnt.  Däremot kan det tänkas att företagsanalytikernas prognoser över framtida försäljning och vinsttillväxt får sig en rejäl törn. Så på lite längre sikt kan effekten på finansmarknaderna bli mer negativ än den vi ser just nu.

Det står också klart att det krävs mer än enbart insatser från ECB för att vända på den realekonomiska steken.  Räkna därför med att det kommer att presenteras finanspolitiska stimulanspaket både från centralt EU-håll och i enskilda länder inom en relativt snar framtid.

Nyckeln är här, liksom tidigare, att få ut Tyskland på den finanspolitiska stimulansbanan och givetvis att lösa knutarna kring EU:s nya budget där förhandlingarna strandade tidigare i veckan.

Hittills har tyska ledare varit njugga i den finanspolitiska frågan men nu handlar det inte bara om att rädda tillväxten i EMU-området utan också om att få förnyad fart på den inhemska, tyska ekonomin.