Hushållens sparande i Sverige har de senaste tio åren legat på i genomsnitt 1,6 procent i förhållande till disponibel inkomst. Tittar man på motsvarande siffra 1950 låg den på 7,6 procent, vilket tydligt visar att det är något revolutionerande som hänt i människors ekonomiska beteende.

Något som däremot mer än fördubblats är skulderna i förhållande till disponibel inkomst, från 77 procent år 1950 till 158 procent 2009. Hur går denna ekvation ihop? Jo, genom att konsumtionen även den ökat explosivt, i mer än en bemärkelse.

"Skönt! Pengar blir dyrare igen" utbrister Olof Manner i en krönika i Affärsvärlden i januari, där han tackar gudarna och menar att en 25-årig kreditexpansion äntligen början komma till sin ände.

Högre räntor och lägre tillväxt skruvar åt kranen som kallas billiga pengar. Om det är för gott förtäljer dock inte historien. Att för övrigt spekulera kring hur stor andel av västvärldens tillväxt de senaste åren som kommer från ökad konsumtion på grund av ökad kreditgivning kan nog lämna både en och annan sömnlös.

Vad har egentligen hunnit hända de senaste 50-60 åren? Hur rimligt är det att en så stor andel av de svenska hushållen åker på solsemester till Hurghada varje år och har tv-apparater som är tunnare än ett ex av "Snabba Cash"? Alla ska leva la vida loca. Och helst nu med detsamma.

"Den som spar, han har" har snarare blivit utbytt mot "Den som får, han mår". Kan det vara så att det i ett välfärdssamhälle nästan är kosher att leva över sina tillgångar? Så länge som man kan?

Men det är inte enbart privatekonomin som förändrats, även arbetsmarknadens utformning står inför ett generationsskifte. På tio år har antalet arbetande 65-74-åringar fördubblats, en siffra som knappast kommer sänkas framöver.

Tvärtom förutsätter det rådande pensionssystemet att pensionsåldern höjs i takt med ökad livslängd för att pensionsnivåerna inte skall bli för låga. Detta klingar dock ganska illa med attityderna hos dagens unga.

Flertalet generationsundersökningar har tidigare visat att 60- och 70-talisternas största stävan var att bli anställningsbara och skaffa sig trygghet inför framtiden medan 80-talisterna är driftiga entre- och intraprenörer som kräver anställning på sina villkor.

90-talisterna tar däremot ett annat spår. En attitydundersökning från Handelskammaren visar att 90-talisterna pendlar tillbaka för att återigen idealisera 50-talets hemmafruideal. Detta kan enbart förklaras som ett lyxproblem, att samhället är så pass trygghetsingivande att man "unnar" sig andra delar av livet än arbete och intjäning av pengar.  Men för att det ska finnas ett ägg, måste det finnas en höna. Och tvärtom.

Lösningen i vårt dilemma blir att blicka uppåt och framåt och planera inför framtiden. Ett samhällsekonomiskt system som fungerar år 2050 kräver balans i ekonomin och konsumtion som sker på rätt grunder. Hur denna konsumtion ser ut bestämmer du.  Ju tjockare gris, desto smarrigare middagar.

Muntergöken Oscar Wilde har en gång förklarat framtiden genom att uttrycka "We are all in the gutter".  Ett uttryck som dock snabbt följdes upp med "But some of us are looking at the stars".

Helen Silvander är vd för Unga Aktiesparare