Penningpolitiken är under debatt på ett sätt som ifrågasätter hela den existerande doktrinen med ett enkelt inflationsmål och en från politiken självständig penningpolitik. Ingen mindre än chefsekonomen vid IMF, Olivier Blanchard, en framstående makroekonom, har ifrågasatt inflationsmålet som ligger omkring 2 procent hos många centralbanker.

Själva målet ifrågasätts alltså. Men inte nog med det, själva idén med ett enkelt inflationsmål är under attack som alltför enkelt. Det tycks nämligen inte bara leda till låg inflation utan också till räntor som då och då framkallar djupa kriser genom att uppmuntra till spekulation. Historikerna pekar på olika tillfällen som 1929, 2000 och 2008.

En höjning av inflationsmålet från 2 till 4 procent, som Blanchard föreslår, skulle justera upp "normalräntan" från cirka 4 procent till 6 procent och ge centralbankerna större manöverutrymme när det gäller att med räntepolitiken påverka realräntan, och lättare möjliggöra anpassningar av för höga reallöner utan att sänkta nominallönerna.

Men ett mål - låg inflation - och ett instrument - räntan - räcker inte, heter det nu i diskussionerna om centralbankerna ute i världen.  Räntan måste kompletteras med en rad andra instrument såsom kapitalkrav och likviditetskrav för banker och andra finansiella institutioner och krav på egeninsatser när lån tas upp för investeringar i fastigheter och aktier.

Detta är instrument som idag ligger under Finansinspektionen, men i USA och Storbritannien pågår en debatt om att lägga dessa instrument under centralbanken, något som också drivs av IMF inför G 20-gruppen av ledande industriländer.

Det har ju visat sig under senaste krisen att banker och försäkringsinstitut av olika karaktär de facto lever under statliga garantier. Med president Obamas ord är de ledande finansinstituten "för stora för att gå i konkurs". Med den vetskapen och erfarenheten från 2008-2009 blir dessa institut alltför benägna att ta risker för att höja lönsamheten och ledningarnas bonusar.

Centralbankernas självständighet från det politiska systemet baseras på enkelheten i målformulering och tillgängliga instrument. Tvåprocentsmålet med räntan som styrinstrument skulle, med någon överdrift, kunna läggas som en algoritm i ett datorprogram.

När nu denna uppläggning vid flera tillfällen medfört risker och kriser kompliceras penningpolitiken. Det har redan skett, till exempel genom att centralbanker börjat köpa bostadsobligationer och andra skuldförbindelser för att påverka räntestrukturen. Penningpolitiken kompliceras och börjar likna den politiskt styrda finanspolitiken med en rad instrument tillgängliga för makthavarna.

Kan en centralbanksledning, utan att stå till svars inför väljarna, börja avväga räntan mot krav på egeninsatser vid fastighetsköp, ställa affärsbankerna inför höjda krav på eget kapital, tvinga bankena att skärpa kraven på egeninsatser vid husköp, kanske t.o.m. initiera att storbanker och försäkringsbolag bryts upp i mindre enheter?

Med en mer komplex riksbankspolitik, med utökade befogenheter och mål, kommer rimligen självständigheten att försvinna. Makten i Riksbanken, för att ta Sverige som exempel, skulle komma att flyttas från direktionen till fullmäktige, där den låg, åtminstone formellt, före 1999. Fullmäktige skulle då komma att bestå av riksdagsmän och -kvinnor med ekonomisk kompetens.

Olivier Blanchards debattinlägg är värt att begrunda. Men han underskattar riskerna med att byta inflationsmål. Inflationsförväntningarna är nu fast förankrade snävt omkring 2 procent. Ett byte av inflationsmål skulle inte omedelbart förankra förväntningarna kring det nya målet utan skapa stor osäkerhet och ränteoro. Men möjligen hade det högre inflationsmålet varit att föredra från första början.