En viktig förutsättning för att fondförvaltarna ska kunna ge sina sparare bra avkastning är en god arbetsmiljö. Det som Carnegie nu går igenom skapar inte det. Även om fondförvaltarna står långt från epicentrum, sprider sig Carnegiehärvan som ringar på vattnet och når dem på ett eller annat sätt.

Frågor som alla ställer sig, både inom och utanför Carnegie är: Vad kommer att hända? Kan banken stå på egna ben? Vem köper upp den, eller vem går den samman med? Vilka blir konsekvenserna?

För de anställda är det många gånger en fråga om att behålla jobbet. De duktiga kanske börjar se sig om efter ett nytt jobb, de mindre duktiga kanske oroar sig för att sägas upp samband med ett eventuellt samgående, uppköp eller en organisationsförändring. Konsekvenserna blir att härvan upptar en del av förvaltarnas tid och risken finns att de tappar fokus, vilket kan resultera i att fondernas avkastning blir lidande. Och det är inte så konstigt, även om de är skickliga på att förvalta fonder så är de inte mer än människor.

Vi har sett det tidigare. Både Banco och Aragon har gått igenom samma sak. Ingen skandal men en redig omorganisation. I Bancos fall blev fondernas avkastning högst lidande i samband med omorganisationen av Alfred Berg och ABN Amro. Än i dag känns det som om de inte riktigt har kommit tillbaka till sina fornstora dagar. I Aragons fall blev fondernas avkastning lidande i samband med uppköpet/samgående med Nordiska Fondkommission och Kaupthing och den efterföljande omorganisationen.