Det finns en enkel och begriplig teori om vad som bestämmer ett lands valutakurs. Men det är en teori som nästan aldrig stämmer. 

Teorin säger att ett land som har ständiga överskott i handeln med sin omvärld skall ha stigande valutakurs. Exportöverskotten genererar ju en ständig efterfrågan på exportlandets valuta. Det omvända gäller vid ständiga bytesbalansunderskott. Då importeras kapital och landet måste bjuda ut sin valuta för att betala importöverskottet.

Sverige har sedan 1993 haft ständiga överskott i bytesbalansen, så mycket som 5-7 procent av BNP. Men kronan har likväl försvagats. USA har under samma tid haft ständiga underskott av samma storleksordning i förhållande till BNP, men dollarn har svängt mellan nivåer lägre än 7 kronor till över 11 kronor.

Den svaga kronan hjälper oss nu, den dämpar konjunkturnedgången, håller uppe företagens vinster och kommer att sätta fart på Sverige när världshandeln vänder uppåt. Märk väl: Vårt land devalverar inte, utan kronan deprecieras, genom marknadens bestämning av valutakurserna.

Det finns kritik mot vår valutapolitik. Se på skogsbolaget Storaenso med fabriker i Finland och Sverige. Fabriker läggs ner i Finland, som har den starka euron medan fabrikerna i Sverige hankar sig fram. Produktion läggs över från Finland till Sverige. Vi anses ibland omoraliska som inte antagit euron, utan åker snålskjuts med billiga kronor.

Detta är en mycket egendomlig inställning. Ett land som har svag konkurrenskraft och som därför pressar ner sina löner applåderas, trots att verkningarna för omvärlden blir exakt densamma som en devalvering.

Baltikum kämpar med lönesänkningar på 20 procent, nedskärningar i offentliga budgetar, nedlagda sjukhus och skolor, allt detta för att sänka kostnadsnivån och undvika en devalvering, en devalvering som skulle straffas av EU genom att försena inträdet i det åtrådda eurosystemet.

Vi upplevde något liknande på 1970-talet. Våra devalveringar fördömdes, (in alles sex stycken). Lönesänkningar, som facken uppmanades att genomföra, skulle däremot ha applåderats, internationellt.

Här finns en befängd moralism. Det är mer acceptabelt att sänka lönerna direkt än att devalvera. I Baltikum plågas hela folk i en utdragen fåfäng anpassning, som likväl antagligen kommer att sluta i en serie devalveringar. Rörlig växelkurs ger en flexibilitet, som ingen frampressad lönesänkning kan.  

En fallande valutakurs drabbar alla, utan undantag. Lönesänkningar kan alltid några slingra sig undan.

Att den grundläggande teorin om handelsbalansen inte stämmer har att göra med allehanda ting. Ett lands inflationshistoria kan skapa osäkerhet om den framtida valutakursen, en valutas likviditet (om landet är litet eller stort) kan avgöra hur säker omvärlden betraktar investeringar i ett lands valuta. Dessa förhållanden tillsammans med relativa räntenivåer med mera styr kapitalrörelserna, alltså handeln med landets aktier, obligationer och valuta. Dessa kapitalrörelser är extremt lättrörliga och förtroendeberoende.  De dominerar helt över handeln med varor på kort sikt.

Kronans svaga nivå gentemot ledande valutor som dollar och euro hänger nog samman med vår föga heroiska inflationshistoria från 1970- och 80-talen. Vi är dessutom ett litet land, med en valuta som tidvis uppvisar tunn handel. (Carl Bildt har föraktfullt kallat kronan "en skvalpvaluta"). Men Schweiz är också ett litet land och har trots det en stark valuta.

Därför har en tysk ekonom, Hans Werner Sinn sagt att det är två ting man inte vill veta hur de är gjorda: Korv och valutaprognoser.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är socialdemokrat och har varit vice Riksbankschef.