Under 20-30 år efter världskriget trodde många ekonomer att konjunkturväxlingarnas problem var lösta. John Maynard Keynes teorier, att kapitalsimen behöver en balanserande kraft i staten som kan stimulera ekonomin i nedgång och strama åt i uppgång, förfinades empiriskt med hjälp av stora ekonometriska modeller för att vägleda den ekonomiska politiken.

Men det fanns skeptiker. Milton Friedman betraktades länge som en kuf. Med 1970-talets stagflation och nya teoretiska landvinningar genom Barro, Lucas med flera blev han i stället den ekonomiska liberalismens hyllade härförare. Han fick hängivna politiska anhängare med makt genom Thatcher, Reagan och senare Greenspan.

I 30 år dominerade den nya liberalismen: Kapitalismen ansågs vara inneboende stabil, marknaderna självreglerande. Bort med hämmande statliga inskränkningar och föreskrifter! Statens uppgift skulle vara att med ett minimum av regleringar skapa stabila spelregler, som lämnade marknaderna i fred.

Det gick bra till 2007-2008. Helt plötsligt rasade allt samman. Världsekonomin närmade sig depression, som nätt och jämnt undveks genom återgång till massiva keynesianska stimulansåtgärder och statliga interventioner i marknadsekonomierna på båda sidor av Atlanten. Det skedde genom bankövertagande, kapitaltillskott till näringslivet och uppköp av konkursfärdiga industrier.

Så återupprättades Keynes i praktiken. Men snart uppstod nya tvivel. Trots massiva stödåtgärder vill den amerikanska ekonomin inte ta riktig fart. Penningpolitiken är superlätt med nära nollräntor och enorma stödköp av värdepapper samtidigt som den federala budgeten går med väldiga underskott.

Många republikaner är oförbättrerliga libertarianer och förordar utgiftsnedskärningar och skattesänkningar, utan stimulanser, enligt Friedmans recept.

Men den linjen prövas just nu i Grekland och Storbritannien. Skatterna höjs, utgifterna skärs ned. I Grekland faller BNP med cirka 5 procent och statsskulden närmar sig 160 procent av BNP. Saneringen uteblir och krisen förvärras. Motsatsen till keynesianism visar sig också den sakna den rätta effekten.

Där är vi nu i förvirringens tid. Stimulanserna biter inte och nedskärningar förvärrar obalanserna. Ingendera teorin stämmer. De ekonomiska teorierna omfattar inte de politiska komplikationerna med massiva folkliga protester mot nedskärningar som i Grekland och Storbritannien, och politiska låsningar i det amerikanska politiska systemet.

Ekonomisk teori blir allt mer elaborerad och matematisk. På doktorandkurserna tränas studenterna i matematisk ekonomisk teori. Ibland blir tilltron alltför stor till modellerna, som om ekonomi vore experimentell fysik. Men som en gammal garvad lärare vid Stockholms universitet lär ha sagt: Vi kanske borde ordna en kurs i nationalekonomi också.

Sanningen är den att det blir allt svårare för institutioner som Riksbanken, Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet att hitta ekonomiska doktorer som har en samhällsekonomisk överblick. Riskerna med detta har visat sig på finansmarknaderna, där ekonomerna är skickliga modelltekniker men med svaga samhällsekonomiska insikter.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.