Riksbankschefen Stefan Ingves säger att 2011 kommer att bli ett bra år för Sverige. Sveriges tillväxt är bäst i Europa, statsfinanserna i ordning, räntorna låga och börsen på bra humör. Börsoraklen förutspår uppgångar på 10-20 procent nästa år. Men jag är inte säker på att Ingves har rätt.

Tyvärr är det mycket lätt att teckna ett realistiskt scenario som är betydligt dystrare för vårt land, helt grundat på vad som kommer att hända i vår omvärld. Det diskuteras dagligen i finanspressen att Grekland och Irland måsta skriva ner fordringarna på sina länder, likaså att Portugal måsta söka nödlån från EU.

Räntebördan för Grekland och Irland är helt enkelt för hög, även med de beviljade nödlånen, för att budgetunderskottenn skall kunna komma ner i hanterbara volymer - högst 3 procent av BNP - inom rimlig tid. Åtstramningspolitiken gör saneringen svår, därför att tillväxten hålls tillbaka.

Den monetära unionen dras med ett banksystem där bankerna är mycket involverade med varandra. Tysklands och Storbritanniens banker är starkt exponerade mot Irland, franska och tyska banker mot Grekland, de spanska mot Portugal. BIS i Basel angav i våras att av all upplåning som företagits av Grekland, Irland, Portugal och Spanien låg nästan 80 procent hos banker i andra länder i Eurozonen och Storbritannien.

Problemen inom eurozonen är skillnaderna i kostnader och konkurrenskraft, vilket avspeglas i det tyska bytesbalansöverskottet, som närmar sig 7,5 procent av BNP. De krisdrabbade länderna kan inte devalvera, utan måste som de baltiska länderna späka sig till kostnadsreduktioner.

Tyskland har genom återhållsam löneutveckling och stark produktivitetsutveckling genomfört en intern real devalvering. Det är som en devalvering av euron bara för Tyskland. Därav övertaget i konkurrenskraft.

Kommer de krisande länderna att klara ett decennium av åtstramningspolitik för att kunna stanna i en monetär union med Tyskland, som inte vill hjälpa till genom att expandera det egna landets konsumtion och import?

Även i Sverige byggs det upp oroande obalanser. Hushållens skuldsättning, främst för bostadsköp, rusar i höjden. Skuldsättningen är över 160 procent av hushållens disponibla inkomster.

Bankerna emitterar obligationer i utländska valutor för att finansiera sig. Riksbanken varnar för den process som är på gång. Om vi har att göra med en bostadsbubbla under utveckling kan denna sänka obligationernas pris och försvåra refinansieringen för de svenska bankerna, särskilt om de europeiska obalanserna stramar upp internbankmarknaden i Europa.

Just nu växer hushållens skuldsättning med 9 procent per år, ungefär dubbla nominella BNP-tillväxten . Fortsätter detta som en följd av stigande bostadspriser eller som drivkraft till stigande bostadspriser kommer vi att hamna i en liknande situation som Irland.

Finansminister Anders Borg varnar för detta, men det enda som genomförs för att lugna ner bostadsmarknaden är en sänkning av belåningsraden mot inteckningar och försiktiga räntehöjningar. Det räcker inte.

Det måste till krav på amorteringar och begränsningar av kapitalskatterna och därmed avdragsrätten för räntekostnader. Jag har en obehaglig känsla av att vi snart kan befinna oss i ett läge som vid slutet av 1980-talet.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.