Regeringens privatiseringsdrive har stött på motstånd. Och argumentationen för att sälja ut en rad statliga företag är onekligen egendomlig.

Det är visserligen lätt att förstå privatiseringen av den statliga bostadsbanken SBAB. Den kom till för att skärpa den svaga konkurrensen på bankmarknaden. Och SBAB har pressat boräntorna. Men det är inte riktigt sunt att det sker genom en helstatlig bank, som just för att den är statlig har låga upplåningskostnader.

Det är svårare att förstå varför Vattenfall skall säljas ut till privata (utländska) intressenter.

Staten lånar upp på 10 års sikt för drygt 3 procents ränta, betydligt billigare än avkastningen på det investerade kapitalet i Vattenfall. Bara direktavkastningen på de aktier som finansmarknadsminister Peter Norman vill sälja ligger mellan 4 och 10 procent. Den skillnaden skulle visserligen kapitaliseras i försäljningspriserna, men finansmarknadsminister Peter Normans argumentation för försäljningen är inte hållbar.

Norman hänvisar nämligen till vårt lands sårbarhet vid skuldsättning, när vi hamnar i nästa finansiella storm. Han pekar till och med på Irlands svårigheter, som ett varnande exempel för oss. Det kan ju låta viktigt. Vi upplever ju alla med oro vad som sker i vår omvärld. Sverige skulle behöva en lägre statsskuld, menar ministern.

Men fakta talar ett annat språk. Sveriges statsskuld uppgår till cirka 35 procent av BNP och kommer efter innevarande högkonjunktur med hänsyn till de beräknade budgetöverskotten att vara under 30 procent om ett par år. Framtida rikare generationer gynnas genom budgetöverskott och amorteringar.

Ihåligheten i Normans argument framgår vid en sifferjämförelse. Greklands statsskuld är på väg mot 150 procent av BNP och Irlands mot 125 procent, Belgiens ligger på 100 procent och EU-snittet på 80 procent.

Alla de stora industriländerna inom OECD har statsskulder på mellan 80 och 120 procent av BNP, för att inte tala om Japan, vars statsskuld snart uppgår till 200 procent av BNP (visserligen finansierad av Japanerna själva).  De värst skuldsatta länderna (utom Japan), har statsskulder som till över hälften är utlandsfinansierade.  

Vattenfall står för en grundläggande infrastruktur i vårt land. Investeringarna är ytterst långsiktiga och skall rimligtvis vara lånefinansierade till en stor del för att sprida bördan över de framtida generationer som, rikare än vi är, kommer att dra nytta av avkastningen.

Däremot kan man fråga sig varför Vattenfall skall äga kolkraftverk i utlandet. Styckning och utförsäljning av utlandsdelar vore mer begripligt än att bara lämpa iväg en del av aktiekapitalet.

Då kunde man få en prissättning på el som inte bygger på marginalprissättning, där den dyraste och sist insatta produktionsanläggningen avgör elpriset.

När utbudet från vattenkraften eller kärnkraften dras ner rusar elpriserna i höjden, därför att dyrare produktionssätt måste engageras. Vinster lyfts ut ur industrin och övrigt näringsliv och hushållen belastas. Elpriserna är nu hushållens största källa till oro.

I motsats till vanlig produktion lockas inte ny kapacitet in i branschen, därför att det är enorma odelbarheter och långa mognadsperioder vid investeringar. Det slår inte heller bort mycket efterfrågan (utom det groteska att stål- och massaindustrin temporärt tvingas slå igen, när det är som värst). På kort sikt är efterfrågan given av vad infrastrukturen och industrin måste ha tillgång till. Varken efterfrågan eller utbud påverkas på, bara energibolagens vinster.

En genomsnittsprisättning, baserad på alla i drift varande produktionsanläggningarna skulle dämpa prisfluktuationerna och minska överföringarna av näringslivets vinster till Vattenfall, Fortum och Eon. Plundringen av industrin skulle upphöra.

Det är bättre att industrin får behålla sina vinster än att energibolagen skall slarva bort lättförtjänta pengar på ogenomtänkta investeringar (som 100 miljarder till Holland för Nuon) och feta bonusar.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.