Vid två tillfällen har riksdagens finansutskott städslat utländska ekonomer för att utvärdera Riksbankens penningpolitik och senast också bankens arbete med den finansiella stabiliteten. Första utvärderingen gjordes 2006. Det var ett år före inledningen till den världsomfattande finanskrisen.

Utredningen gav inte mycket. Den bestod mest av en läroboksartad sammanfattning av penningpolitisk praktik. En av utredarna var Fredric Mishkin. Samma år gjorde Mishkin på inbjudan av Islands Handelskammare en utvärdering av Islands finansiella system. Han gav bra betyg. Landet hade bra institutioner, stabila banker och en förnuftig politik. För detta betalade Handelskammaren honom nästan en miljon. Därefter störtade Island ner i finansiellt kaos.

Mishkins rapport gav inte mycket mer än ett slags godkänt för Riksbankens penningpolitik. Några illa genomtänkta förslag framfördes, t.ex. att Riksbanken skulle följa en bana för prisnivån (vid en viss inflationstakt) och sträva tillbaka till banan efter avvikelser. Det skulle tidvis kunna betyda deflation. Riksbankens andra uppdrag, finansiell stabilitet, behandlades inte alls i Mishkins utredning.

Detta ämne, ansvaret för att "främja ett säkert och effektivt betalningsväsen" och "att främja stabilitet i det finansiella systemet" är huvudnumret i den senaste rapporten skriven av en brittisk och en fransk ekonom.

Även årets rapport ger Riksbanken godkänt men kritiserar statsmakterna för att regelverket, när det gäller stabilitetsanalysen är oklar. Riksbanken har inga maktmedel mer än argumentation. Maktfördelningen mellan Riksbanken, finansinspektionen, riksgälden och finansdepartementet är oklar och kompetenserna behöver förstärkas och klargöras

En väg är att ge Riksbanken hela ansvaret för övervakningen av den finansiella stabiliteten genom en stabilitetskommitté i Riksbanken, fristående från den penningpolitiska direktionen. Förslagen har tidigare framförts i den svenska diskussionen. Frågan infinner sig: Kan en sådan Riksbank, med starkt utökade befogenheter gentemot bankväsendet, fortsatt vara självständig från det politiska systemet?

Det är egendomligt att inget har skett på detta område sedan finanskrisen 1990-1991. Efter dessa händelser gjordes ett lovvärt utredningsarbete om ett system för statsmakterna att hantera framtida finanskriser med procedurer att ställa krisande banker under statlig förvaltning. Den fina utredningen lades åt sidan utan uppföljning med lagstiftning.

Två utvärderingar av den svenska Riksbanken har inte gett något utöver den debatt och analys som skett i Sverige. Varför skall stora pengar satsas på dessa handelsresande i ekonomiska utredningar, när vi gör det lika bra och ofta bättre själva?

Ett alternativ är att undvika dessa stjärnor i den internationella debatten, och satsa på yngre, mindre kända men ambitiösa ekonomer, som har allt att vinna på att göra ett gott jobb, och som ännu inte hunnit korrumperas av berömmelse. Det skulle vara billigare och bli bättre.

En intressant frågeställning i år borde ha varit splittringen i Riksbankens direktion och skillnaden mellan Rikbankens ränteprognoser och marknadens. Vad betyder splittringen i direktionen och vilka hade den bästa analysen, minoriteten eller majoriteten? Och vad betyder de skiljaktiga räntebedömningarna av Riksbanken och marknaden för penningpolitikens effektivitet?

Rapporterna innehåller mest allmängods utan vägledning för Riksbanksfullmäktige eller för direktionens utformning av penningpolitiken. Nu har Riksbanken utvärderats två gånger av utländska ekonomer. Låt det räcka några år framåt.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.