Placera har de senaste veckorna granskat storbankernas fonder. Resultaten är en besvikelse för många. De flesta fonderna är inte bara dyra, utan även dåliga. En minoritet av fonderna har lyckats slå sina jämförelseindex. För spararna innebär det mindre pengar i plånboken. Pensionen skjuts på framtiden, utlandssemestern fryser inne och det planerade husköpet blir aldrig av.

I kölvattnet av debatten kring storbankernas usla fondprestationer har det höjts röster om mer regleringar på området. Regleringsivrarna glömmer dock att just ökade regleringar är en delförklaring till de höga avgifterna och de ignorerar risken för att mer regleringar kan försämra situationen.  

Det är enkelt och bekvämt att vilja lagstifta bort problem, men mer ofta än sällan får sådana ingrepp i marknaden helt andra konsekvenser än vad lagstiftarna önskat sig.

Redan i dag är det otroligt svårt att starta ett fondbolag i Sverige. Handläggningstiderna är långa och processen att få ett fondtillstånd är dyr. Det ställs krav på regelefterlevnadsavdelning och back-officefunktion. När fondbolaget väl är igång finns en uppsjö lagar att förhålla sig till. Tiden och resurserna som kan läggas på att skapa värde för kunderna minskar.

Mer än 95 procent av de fonder som tillkommit under 2000-talet är utlandsregistrerade, trots att många endast placerar i svenska värdepapper. Att starta en Sverigefond under Finansinspektionens jurisdiktion med en avgift på 0,5 procent är i princip omöjligt. Ska fondbolagen kunna erbjuda spararna intressanta produkter finns ingen annan väg att gå än att etablera sig utanför Sverige.

Kraven som finns för fonder är i dag mer omfattande än andra sparformer. Fondernas faktablad innehåller information om risk, avgifter, avkastning och varken Finansinspektionen eller branschen får göra tillägg eller ändringar i dessa.

Det skapar en spelplan där bara stora aktörer platsar. Större organisationer med mycket pengar klarar bättre av att ta sig igenom regleringsdjungeln. Nya fondbolag som vill utmana status quo får det desto svårare.

Ibland kan man fundera på om all information som ska presenteras gör det enklare eller svårare för de enskilda spararna; hur många vet egentligen vad ett Normanbelopp är? Hur många avstår från investeringar för att det verkar för krångligt?

Regleringarna som skapades för att skydda spararna verkar ha fått helt motsatt effekt.

Snarare bör Finansinspektionens målsättning vara att de nya fondbolag som startas ska lyda under svenska regleringar, men då kan inte lagstiftningen vara så krånglig att inga nya svenska fondbolag startas. I ett sådant scenario får spararna nöja sig med storbankernas underpresterande och dyra fonder.

Och FI:s regelraserie är inte den enda boven i sammanhanget. Politikerna själva bidrar i hög grad till att fondspararna får dålig avkastning. 

För den fondsparare som har orealiserade värdeökningar i sitt innehav innebär reavinstskatten en effektiv inlåsning. Lusten att rösta med fötterna och byta från en dyr till en billig fond minskar kraftigt när staten ska ta en del av kakan.

Lösningen stavas inte mer reglering, det har branschen tillräckligt mycket av. Enklare regler som bidrar till att oligopolet bryts samt slopande av skatter som både brandskattar och låser in fondspararna i dåliga fonder är bättre vägar att vandra för den som verkligen månar om spararna.