Sällan har ett årsskifte tett sig dystrare än nu. Obalanser över hela klotet: Skuldberg, budgetunderskott, bytesbalansunderskott, svag tillväxt, brist på politiskt ledarskap. Detta gäller på båda sidor av atlanten. Därtill bromsas tillväxten upp i de nya tillväxtländerna i Asien och Sydamerika.

Alltså hotar ekonomiska risker, men inte bara det. Även allvarliga politiska kriser lurar nästa år, och jag tänker då inte bara på bristande ledarskap utan någonting mer oroande.

Först euron. Det så kallat avgörande mötet om euron i december slutande som vanligt i handlingsunderskott. Det blir ingen finanspolitisk union, inga Euro-obligationer med gemensamt betalningsansvar, ingen "lender of last resort" i Frankfurt.

De nödvändiga anpassningarna skall åstadkommas genom åtstramningsprogram i euro-zonen. Det skall ske genom överenskommelser mellan de länder som deltar i åtstramningspakten, kallad stabilitets- och tillväxtpakten.

Länderna skall komma överens om att i grundlagarna skriva in att det primära budgetsaldot inte får understiga minus 0,5 procent av BNP. Sker det, inträder sanktioner införda av kommissionen. De felande länderna, dras inför EG-domstolen.

Detta är procyklisk politik, genomförd av icke valda tjänstemän och underkastad domstolsprövning. Därmed är vi inne på politiska problem.

I Sverige har vi aldrig accepterat domstolarnas överhöghet över de valda politikerna: Vi har ingen författningsdomstol. Nu har EU gjort sig av med två valda regeringar och satt in tjänstemän att styra i Grekland och Italien.  Är detta acceptabelt för EU-medborgarna? Tillhör detta vad vi röstade om inför EU-inträdet?

Åtstramningspolitiken kommer att dra ner Europa i recession, om vi inte redan är där. Mario Monti och Lucas Papademos är inga folktribuner, snare blida intellektuella typer som har att bemästra den vrede som följer, när den förda politiken börjar verka nästa år.

Och hur går det i Holland, Finland och Irland, när befolkningarna upptäcker att de lever under ett tjänstemannavälde, som påförts EU genom överenskommelser mellan Frankrikes och Tysklands regeringschefer? Här finns grogrund för populism, men även legitim kritik!

De möjliga lösningarna är stängda, därför att euron fungerar som 1930-talets guldmyntfot. Tyskland kan inte massivt expandera sin efterfrågan för att lindra recessionen i Europa, det förbjuder de tyska erfarenheterna och dogmerna.

Och euron kan inte falla så mycket att det blir exportexpansion så att bytesbalansunderskotten försvinner och skatteintäkterna stiger i underskottsländerna, ty det skulle skapa överhettning i Tyskland och andra länder.

I år väntar prövningar. Redan första kvartalet förfaller inte mindre än 500 miljarder euro av bank- och statsskulder för refinansiering. En stor del av detta enorma belopp gäller Italien och Spanien.

ECB:s stadgar förbjuder köp av obligationer direkt från krisande länders regeringar.  I stället inför ECB vad som kallas "carry trading". Europeiska banker får låna obegränsade belopp från ECB på tre år till en procents ränta.   Dessa pengar hoppas politikerna skall möjliggöra finansiering av skuldländernas omsättning. Inte mindre än 523 banker har utnyttjat lånemöjligheterna.

Det blir ett påfrestande år, där bara USA:s federala regering kommer att suga upp cirka 40 procent av världens sparande. Dessutom  glömmer vi lätt delstatsproblemen i USA. Fyra delstater har budgetunderskott på mellan 9 och 23 procent av sina respektive BNP. Enligt lag skall budgetarna balansera. Det finns skäl att kalla 2012 för "annus horribilis".

Gott Nytt År!

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.