Tyskland, budgetdisciplinens förlovade land, ville ha bjudande regler, som med automatik skulle straffa ett land som missköter statsfinanserna. Ett land med mer än 3 procent i budgetunderskott och hög, ackumulerad statsskuld skulle ges sex månader för att rätta till balansen. Om inte det genomfördes skulle automatiska sanktioner inträda. Detta skulle inte vara föremål för någon politisk process eller omröstning i ministerrådet. Det var kommissionens förslag.

Men EU:s framtid togs om hand av Tyskland och Frankrike gemensamt, utan inblandning av andra ovidkommande stater som Spanien och Italien för att inte säga Holland och Belgien. Frankrike fick Tysklands stöd för de urvattnade budgetreglerna genom att Frankrike gick med på att öppna fördraget för omskrivning, så att en permanent procedur skall kunna inrättas för att hantera framtida statsfinansiella kriser.

Vem tror att Frankrike skulle straffas vid ett regelbrott, ens om de ursprungliga reglerna med automatiken vore i kraft? Hur skulle sanktionerna se ut? Trupper från Luxemburg mot Paris? Tyskland och Frankrike skulle aldrig låta sig bestraffas, sådant är för små stater. EU är de storas union. Småstaterna rätte sig därefter!

När det gäller det så kallade valutakriget har USA:s finansminister Timothy Geithner kommit med ett konstruktivt förslag.  Precis som vid Bretton-Woods förhandlingarna efter andra världskriget vill Geithner införa gränser för ländernas över- eller underskott i bytesbalansen. Han föreslog som exempel +/- 4 procent av BNP. Korrigeringarna behöver inte inskränkas till valutakorrigeringar.

Det finns andra sätt att utjämna obalanserna. Det kan gälla till exempel ökad konsumtion i överskottsländerna och real appreciering genom att inflationen tillåts ta fart genom stigande reallöner.  

Keynes ville under Bretton-Woods förhandlingarna tillåta skatter på export från överskottsländer som Japan, Tyskland och Kina. Så långt går inte Geithner, men han släpper fokus på den nominella växelkursen och går på problemets kärna, världsekonomins obalanser som de avspeglas i de olika regionernas bytesbalanser.

Vid mötet i Sydkorea mellan G20-länderna blev resultatet ett till intet förpliktande omnämnande av bytesbalanser i otakt. Och det sades att valutorna skulle påverkas mer av marknadskrafterna. Alltså, inget substantiellt och bjudande.

Något som liknar urvattningen av budgetreglerna har skett med den tilltänkta finansiella uppstramningen. De regler som man kom överens om, Basel III, blev inte alls så stränga som förutskickades i diskussionerna under våren och sommaren.

De hårda krav på kapitaltäckning och likviditet som föreslagits i diskussionerna inför Basel-mötet luckrades upp efter lobbying från det internationella bankväsendet. De nya (svaga) kapitaltäckningsreglerna och skärpta likviditetskraven börjar träda i kraft först 2013 och inte förrän 2019 behöver hela regelverket vara infört.

Åren 2008-2009 genomgick världsekonomin den värsta krisen på 80 år. Det ledde till mycket nytänkande om den ekonomiska liberalismens välsignelser, om regleringar, budgetregler och internationell samordning av den ekonomiska politiken.

Sedan började återhämtningen med en viss tillväxt på båda sidor av Atlanten och i Asien. Genast lutar sig politiker i EU, IMF och OECD tillbaka och menar att det nog inte behövs så mycket åtgärder.

Men andra länder, Brasilien, Indonesien, Sydkorea och Thailand reagerar på annat sätt. De är i full färd med påregleringar, införandet av kapitalkontroller, skatt på internationella finansiella transaktioner mm. Trots allt var den gamla regimen med kapitalkontroller stabilare än den period vi upplevt de senaste 15 åren.

Det stora som skett är att fattiga länder dragits in i världshandeln och börjat växa som aldrig förr. Det är liberalismens stora förtjänst. Men tillväxten har inte blivit högre i industrivärlden under liberalismen. Däremot har förmögenhets- och inkomstklyftorna vidgats avsevärt.  Det behövs nog en kris till, och den kommer, innan åtstramningsreglerna blir bitande.