Det var länge ett problem att pensionssparare satt fast. Pengarna låg där de låg. Avgifterna kunde vara höga, villkoren dåliga och möjligheten att flytta kapitalet liten eller obefintlig.

Det var förstås orimligt.

Därför har flytträtten steg för steg stärkts. Mer pensionskapital har blivit flyttbart och konkurrensen om spararnas pengar har ökat. Det låter som en självklar seger för konsumenten. Men det finns ett problem.

Att kunna välja är inte samma sak som att kunna förstå vad man väljer.

Och när produkterna är komplicerade och effekterna ligger långt fram i tiden blir det svårt att överblicka konsekvenserna. När priset på en tjänst dessutom kopplas ihop med priset på en helt annan tjänst får den ”professionella parten” ett stort övertag.

Det är ungefär där vi befinner oss nu.

Bankerna konkurrerar inte längre bara om ditt lönekonto, ditt bolån eller ditt fondsparande. De konkurrerar om hela din ekonomi. Och tjänstepensionen är en särskilt attraktiv pusselbit.

Den kan vara värd en eller flera miljoner kronor. Kapitalet kan ligga kvar i banken i decennier. Och till skillnad från ett vanligt sparkonto är det få kunder som kan bedöma exakt vad de betalar, vilka garantier de ger upp eller vad alternativet egentligen är värt.

Ge oss pensionen så blir lånet billigare

Samtidigt är bolåneräntan extremt konkret. Tio punkter lägre ränta går att räkna på. Det syns på nästa avi om inte annat.

En något högre pensionsavgift, en förlorad garanti eller en annan risknivå kanske visar sig först om 20 år. Det är inte en särskilt jämn förhandlingssituation.

Flera banker väger dessutom in pensionen när bolåneräntan bestäms. En kund som samlar mer kapital hos banken kan få en bättre bolånerabatt.

Men fråga banken exakt vad en miljon kronor i tjänstepension är värd i ränterabatt och svaren blir snabbt mindre precisa.

”Helhetsbedömning.”

”Samlat engagemang.”

”Individuell prissättning.”

Det är ord som i praktiken betyder att banken vet vilka parametrar den använder, medan kunden inte kan se hur de vägs samman. Fiffigt, eller hur?

Och det är här den moderna bankmarknadens kanske mest underskattade konsumentproblem finns. Inte nödvändigtvis i att priserna är för höga. Utan i att de är svåra att separera. Vad kostar bolånet egentligen? Vad kostar pensionen? Hur mycket rabatt får jag för att flytta sparandet? Vad förlorar jag om jag flyttar tillbaka det?

Är fondavgiften låg därför att försäkringen är bra eller tjänar banken sina pengar någon annanstans?

Och framför allt: är det pensionen som blivit bättre eller bara bolånet som blivit billigare?

Ett modernare sätt att låsa in kunden

Kunden förväntas fatta beslutet. Men banken sitter på kalkylen. Det är lätt att tänka att lösningen är ännu mer valfrihet. Och förstå mig rätt här, även om jag är för valfrihet, är jag inte säker på det. Konsumenter behöver förstås kunna lämna dåliga och dyra pensionsprodukter. Det vore ett stort steg bakåt att återgå till en marknad där kapital låstes in.

Men en fungerande marknad kräver mer än möjligheten att byta leverantör. Den kräver att det går att jämföra det man byter från med det man byter till. Det är särskilt viktigt när bankerna gjort hela privatekonomin till ett paket.

Finansinspektionen varnar för just risken att pensionsflyttar sker av andra skäl än att pensionen blir bättre. Det är en viktig varning. Men frågan är större än tjänstepensioner.

Bankerna har under lång tid rört sig mot modeller där kundens ”samlade engagemang” avgör priset. Ju fler produkter kunden samlar, desto bättre villkor kan banken erbjuda.

För banken är logiken självklar. För kunden innebär den att priset på en produkt blir beroende av tre andra. Och därmed blir det mycket svårare att jämföra bank A med bank B. Det är ett effektivt sätt att skapa ”kundlojalitet”. Man skulle också kunna kalla det en modern form av inlåsning.

Den gamla inlåsningen var enkel att förstå. Du fick inte flytta dina pengar. Punkt! Den nya är mer sofistikerad. Du får flytta dem. Men då kanske bolåneräntan ändras. Eller kundnivån. Eller rabatten på någon annan produkt. Eller…

Plötsligt är det inte längre en tjänstepension som ska jämföras med en annan tjänstepension. Det är ett helt ekonomiskt ekosystem som ska räknas på. Det är få privatpersoner som har en rimlig chans att göra den kalkylen. Banken däremot har räknat på den väldigt noggrant. Gör dig inga andra illusioner.

Valfrihet om den går att förstå

Det är därför nästa stora konsumentreform kanske inte ska handla om ännu större valfrihet, utan om begriplighet. Vad tror du om det?

Om en bank ger mig lägre bolåneränta därför att jag flyttar en miljon kronor i pension borde banken kunna säga vad pensionen är värd i den affären. Om rabatten försvinner när kapitalet flyttas borde det framgå.

Och om banken rekommenderar mig att lämna en pensionslösning borde det gå att visa varför den nya pensionen är bättre – även om bolånet inte fanns med i bilden.

Det är egentligen ett ganska lågt ställt krav.

Kunden ska inte behöva vara aktuarie, fondanalytiker och bolåneförhandlare samtidigt för att förstå om en affär är bra.

Valfrihet är bara ett konsumentskydd när kunden kan förstå vad alternativen faktiskt innebär. Annars riskerar den att bli ännu ett verktyg för den part som redan sitter på informationsövertaget.