Jag var på tidningen Veckans Affärers stora prisutdelning till årets mäktigaste affärkvinna tidigare i veckan. Det var stor gala i Blå hallen i Stadshuset i Stockholm. Kronprinsessan Victoria var på plats.

Vinnare blev Helene Biström, vice vd på Vattenfall Norden. Hon är helt okänd för en bredare publik, och frågan är om hon i själva verket är mäktigare än de som kom alldeles efter i listan.

Tvåa i rankningen blev SEB:s vd Annika Falkengren, trea blev Kinneviks vd Mia Brunell Livfors. Men de kunde inte bli rankade som nummer ett eftersom de redan tagit förstaplatsen tidigare år.

Faktum är att de kvinnor som rankas som nummer två till fem i VA:s lista redan tidigare vunnit utmärkelsen som Sveriges mäktigaste kvinna i affärslivet.

Tyvärr tolkar jag det som ett fattigdomsbevis. Alldeles för få nya driftiga kvinnor har släppts ända upp i toppen i affärslivet under de senaste åren. Hela den debatt om kvinnor i bolagsstyrelserna som florerade för ett par år sedan är som bortblåst.

Min tes bekräftas av Marie Ehrling, tidigare vice vd på SAS och nu styrelseproffs med plats i bland annat Nordea och Securitas. På VA:s prisgala uttryckte hon att kvinnors möjligheter försämrats. Det har gått bakåt, sa hon. Hon fick stöd av den förra Teliachefen Marianne Nievert som stämde in: Inget har hänt.

Ungefär samtidigt höll Avanza spararträffar för kvinnor i både Stockholm, Göteborg och Malmö. Det var fullsatt, och mer än det. Några satt på golvet. Alla törstade efter egen kunskap om sparande och placeringar. Typiskt nog var det unga kvinnor som ställde frågor och ifrågasatte. De unga har ännu inte fallit in i mönstret.

Vad har det med Sveriges mäktigaste kvinna att göra? Jo, det betyder att kvinnor både vill och kan engarera sig i ekonomi och göra en välavlönad karriär - men att kvinnor antingen inte släpps fram, eller inte har självförtroende nog att göra sig gällande. Det är samma manliga dynamik som spelar in när en manlig styrelseordförande utser en man till vd som när mannen i ett hushåll tar hand om det långsiktiga sparandet. Det är egentligen samma dynamik i att det är mannen som kör bilen.

Det finns inga relevanta skäl till att män skulle vara bättre bilförare eller aktie/fondplacerare än kvinnor. Ändå är dessa områden männens domäner, och männen släpper inte ratten i första taget. Jag vet, jag är likadan. Det är ju roligare köra än att hänga vid sidan. Samma sak gäller placeringar - det är ju kul - och man släpper inte ratten om man inte får frågan.

Min svärmor är idag ensamstående änka och mycket aktiv, intresserad och entusiastisk privatplacerare. Men hur mycket tid tror ni hon lade på att studera aktiekurser när min svärfar levde? Behöver jag ens ge er svaret? Jag tror det gick en ansenlig tid innan min svärmor samlat ihop alla spretiga investeringar som efterlämnades.

Nej, männen kommer inte att överlåta förvaltningen av sina portföljer till sina fruar opåkallat, trots att pengarna i de flesta fall tillhör båda två. Är det värt att ta en fajt om detta över köksbordet? Tja, kör hårt säger jag.

Men en smidigare väg, och roligare, är om kvinnor börjar spara parallellt med sina män. En delning av sparkapitalet kanske inte är lika kontroversiellt där hemma. Sedan får vi se vem som har bäst performance.

Enkätundersökningar visar att kvinnor investerar lite försiktigare än män som tar större risker. Lite som bilkörningen kanske. I dagens börsläge kan nog kvinnornas strategi visa sig vara den bästa.

Så mitt budskap är följande: Upp till kamp alla kvinnor, skaffa en egen depå och ta makten över ert sparande.