Allt fler centralbanker har sänkt räntan så lågt att den ligger nära noll. Vad skall bankerna göra efter detta? Blir penningpolitiken oanvändbar när räntan närmar sig noll?  Även vid nollränta kan ju den reala räntan bli positiv, nämligen om den allmänna prisnivån börjat falla, något som befaras i många länder och som faktiskt nyligen har inträffa, t.ex. i Kina.

Det finns många möjligheter för penningpolitiken att verka även vid nollränta, även om bankerna då kommer in på okonventionella metoder och drar på sig stora risker.

Centralbankerna behärskar ju direkt den kortaste räntenivån genom att sätta villkoren för affärsbankernas upplåning och inlåning i centralbanken. Men centralbankerna kan börja köpa obligationer, statliga och/eller bostadsobligationer med olika lång löptid, så att priserna på dessa värdepapper pressas upp och därmed sänker räntenivån för långa lån. Om centralbankerna finansierar sina köp av långa obligationer med emissioner av korta värdepapper påverkas räntestrukturen, utan påverkan på penningmängden i ekonomin.

Än mer effektiv blir den ekonomiska stimulansen om centralbanken köper värdepapper utan upplåning på marknaden, vilket är möjligt eftersom centralbanken har sedelutgivningsmonopol. Det betyder att man köper obligationer med "nytryckta pengar", penningmängden ökar och ekonomin likvidiseras.

Ännu mer okonventionellt vore det att centralbankerna börjar köpa obligationer emitterade av företagssektorn, eller genom att ge direkta lån till den sektorn.

Allt det jag ovan beskrivit har inträffat eller inträffar just nu.  Det är förenat med betydande risker i ett längre perspektiv. Storbritannien har redan slagit in på nya riskfyllda vägar. USA följer efter genom beslut från Federal Reserve nyligen och underlättar bostadsfinansiering genom köp av bostadsobligationer

Men en centralbank med nollränta har inte uttömt sina möjligheter med det ovan beskrivna. Valutapolitiken finns också, vilket nyligen har påpekats av Riksbankens Lars Svensson.

Riksbanken kan till exempel meddela att den köper och säljer svenska kronor till, säg, 13 Euro. Det skulle betyda en ansenlig försvagning av den svenska kronan. Två saker skulle vinnas med detta. För det första stiger inflationen genom att importpriserna går upp. Därigenom motverkas en eventuell deflation. Vidare förbättras konkurrenskraften för exporten och fördyras importen. Det stärker det svenska näringslivet.

En sådan politik skulle säkert inte ses med blida ögon av våra grannländer och handelspartner. Dessa, bl.a. Finland, har redan grymtat om den flytande svenska växelkursen, som medfört en klart undervärderad krona och gynnar vår utrikeshandel.

Men dessa idéer är inte helt i det blå. Schweiz sänkte sin styrränta med 50 punkter till 0,25 procent i mitten av mars samtidigt som centralbanken meddelade att den skulle intervenera på valutamarknaden för att sänka schweizerfrancen. Den föll omedelbart med över tre procent mot euron.

Det finns till och med exempel på negativ ränta. Det hade vi i Sverige under krisen på 1930-talet, då bankerna tog en avgift för att folk höll pengar på checkräkningar. Något likande har nyligen praktiserats i Schweiz

Centralbankerna har alltså en hel arsenal av åtgärder utöver den rena räntepolitiken. Problemet är vad åtgärderna leder till på litet längre sikt, när ekonomierna kommer igång igen.

Det kommer att flöda av pengar genom de kvantitativa åtgärderna med köp av obligationer och andra värdepapper, till och med med "nytryckta" sedlar. Det blir inte helt lätt att snabbt få kontroll över denna överlikviditet när aktiviteten vänder uppåt.

Resultatet riskerar att bli inflation, en bekväm och väl beprövad väg för att urholka likviditeten.